”Man slåss lite mot det, men det drar hela tiden”

Ralph Hellman trivs i Spanien men kan inte släppa tanken på att flytta tillbaka till Sverige

I mitten av 1970-talet arbetade Ralph Hellman tre år på ett svenskt företag i Madrid. Sen bestämde han sig för att åka hem. ”Nu får det vara nog. Det var inte meningen det här”, tänkte han och återvände till Stockholm. Det tog inte mer än två månader innan han var tillbaka i Spanien.

Nu har han snart bott i landet i 50 år. Det är mer än två tredjedelar av hans liv. Men fortfarande är det något som lockar och drar med landet där han föddes en aprildag 1950.

– Mitt hjärta slår väldigt starkt för Sverige, men jag tror att jag har anpassat mig ändå. Jag går inte omkring med Ikeaflaggan eller Kalles kaviar, även om jag tycker att det är gott. Jag trivs väldigt bra både där och här, säger han och blickar ut över altanen i sin nyinköpta villa i en förort till Madrid.

– Men jag har kvar mitt svenska medborgarskap, och det ska vi inte ändra på. Jag ser inget som helst skäl till det, slår han sedan fast.

När jag träffar Ralph hösten 2021 har han just publicerat sin första roman. Berättelsen är mestadels fiktiv, men en del av handlingen går att känna igen från Ralphs eget liv. Huvudpersonen är en svensk man som efter 25 år i Madrid överväger att flytta tillbaka till Stockholm. Korruptionsskandaler, romanser och resor mellan Hong-Kong, London, Paris och Marbella kantar hans väg.

Det är upp till läsaren att gissa var gränsen går mellan fiktion och verklighet. Klart är i alla fall att Ralph nyligen har köpt en semesterbostad i östra Marbella – och att han inte har slagit tanken ur hågen att någon gång flytta tillbaka till Stockholm.

– När man blir äldre blir man … inte mer melankolisk, men du tänker på ett annat sätt. Jag har många vänner i Stockholm och jag känner mig hemma där. Jag har barndomsvänner kvar och vi har ganska god kontakt. Det är vissa år när man är helst hysterisk och bara tänker på sig själv och sina barn och deras blöjor. Men jag märker det när jag träffar de här killarna, i och med att man har kommit upp i en viss ålder, de flesta har slutat arbeta nästan totalt, det är ganska trevligt att träffa dem. Plötsligt känns vänskapen viktig på ett annat sätt.

Let Life intervene är titeln på hans roman. Engelska är det språk han numera känner sig mest bekväm med, men vårt samtal äger rum på svenska, utom när hans spanskfödda fru Paloma stannar till för att konversera lite efter en promenad med labradoren Banilla, en ratad blindhund som Ralph och Paloma förbarmat sig över.

När coronapandemin bröt ut våren 2020 bodde Ralph och Paloma i ett större hus på landet utanför den spanska huvudstaden, tillsammans med sina två gemensamma barn Claudia och Michelle, som är i den åldern att de pendlar mellan att bo hemma hos föräldrarna och vara ute på egna äventyr. De är i färd med att ta reda på vad de vill ägna sig åt i livet – precis som Ralph gjorde under de där åren på 1970-talet när han flyttade mellan Spanien och Sverige.

– De här som är tio år och säger att de vill bli läkare och sen blir det – det är ju fantastiskt. Men det är mycket tillfälliga spel. Att det var planerat i några strategiska beslut att jag skulle hamna här, det vore att ta i, det vore att överskatta mig själv. Mycket har hänt, det är stjärnornas spel, säger Ralph som nu kan blicka tillbaka på ett långt liv som entreprenör.

När vi ses är det en lucka i pandemin och båda döttrarna befinner sig utomlands på jobb, Ralph har skjutsat den yngsta av dem till flygplatsen samma morgon. Snart ska stormen blåsa upp igen och människor världen över ska tvingas tillbaka in i isolering, men det vet vi inte där vi sitter i den gassande oktobersolen och bläddrar i Ralphs bok.

– Jag håller på och dividerar med det där ganska mycket, säger Ralph Hellman, som inte kan släppa tanken på att flytta tillbaka till Sverige, samtidigt som han har en lojalitet även mot Spanien.

Ralph är uppvuxen på Östermalm.

– Det hörs, jag vet. Jag hör mig själv någon gång ibland och då låter jag som kungen, lite så här nasalt, säger han.

”

Hans far var ekonomidirektör på ett mindre importföretag, som låg på Strandvägen, och hans mor var bibliotekarie på Serafimerlasarettet. Ralph tog studenten på Östra Real och pluggade sedan ekonomi några år på Stockholms universitet. Han arbetade en tid på en resebyrå och sedan på Electrolux. Men dessförinnan hade han andra drömyrken. Som 7-åring ville han bli fotbollsspelare. Som 11-åring var han helt inriktad på att bli präst.

– Det höll jag på med i ett år, det var väldigt seriöst. Man gick i kyrkan på söndagar och då plötsligt fick jag för mig att jag skulle bli präst, jag trodde att jag hade någon sorts helande kraft.

Sin uppväxt beskriver han som harmonisk och okomplicerad:

– Jag läste mycket, spelade fotboll, hade skoj. Ett väldigt enkelt liv, jag hade inget ansvar som barn, du kan ju inte heller be en 11-åring att ta ansvar.

Några år efter att han passerat 20-årsstrecket ville han göra något spännande.

– Plötsligt kom den här ångesten att man skulle göra någonting annorlunda. Världen var inte så stor då – eller rättare sagt var ju vissa länder väldigt långt borta. Då var det fortfarande London, New York och Paris som gällde, men jag var ute efter mer äventyr. Mina föräldrar hade ett hus vid kusten i Spanien, och jag bestämde mig för att åka till Madrid och lära mig spanska. Madrid var lite mer okänt, och det är det ju fortfarande.

Möjligen hade Hemingway ett finger med i spelet – Ralph hade under uppväxten läst flera av hans romaner, där Spanien och Madrid framställs i ett spännande skimmer.

Han tog tåget från Stockholm och 48 timmar senare, den 2 mars 1975, anlände han till Madrid – och undrade vad han hade gjort. Mycket var annorlunda jämfört med Stockholm. Att det var Francotid är en historia i sig och därför nämner vi det bara kort. Desto mer talar Ralph om det spanska sättet att vara.

– Här lovar man väldigt mycket, väldigt starkt. Man gestikulerar mer, och man går ut ganska kraftigt med självberöm: ”Den där tennisbanan är den bästa i världen.” Man pratar mycket och med en viss kraft, det är inte det här svenska lugnet.

"Jag har en spansk fru och en spansk familj och det är spanska middagar, så jag sitter inte med Kalles kaviar hela tiden, jag är en blandning."

Ett annat minne är krocken mellan det svenska och det spanska köket.

– Maten var annorlunda, smakerna, dofterna, man stekte mycket med vitlök. Det var väldigt svårt med maten, tyckte jag. Det fanns en amerikansk hamburgerrestaurang, så jag gick dit, för jag ville få en annan smak. Det tar lite tid innan man vänjer sig vid … säger Ralph och avbryter sig mitt i meningen.

– Nu kan jag inte säga att det är så längre. Nu har vissa dofter försvunnit, de här starka odörerna.

Tiden gör något, både med samhällen och med individer, tänker jag när jag lyssnar till Ralphs historia. Ibland är det svårt att veta vad som är vad – är det världen runt omkring som har förändrats eller är det jag själv?

– Ekonomiskt överlevde jag, men det var ju på håret. Jag gav lektioner i franska för att få mat för dagen. Sedan efter några månader fick jag ett bra jobb på ett svenskt pappersföretag. Sedan höll man på så där i några år, fortsätter Ralph sin berättelse.

Så småningom infann sig någon form av vardag, men Ralph hade inte för avsikt att stanna i Spanien. Efter tre år flyttade han hem till Sverige – trots att han vid det laget hade en spansk flickvän.

– Man är ung, man vet inte vad man håller på med. Man säger saker och ting: ”Det ordnar sig”.

Det tog bara två månader innan han var tillbaka i Spanien, lockad av en tjänst på det svenska industriföretaget Dunis dotterbolag i Barcelona. Dit flyttade han tillsammans med flickvännen, som blev hans första fru. De fick två barn och hann flytta tillbaka till Madrid innan de skilde sig i början av 1990-talet.

Ralphs barn från det första äktenskapet är nu i 40-årsåldern. Båda bor med sina familjer i Madrid, och ingen av dem talar svenska. När de växte upp trodde Ralph att det skulle vara för mycket för dem att lära sig svenska vid sidan om spanska och engelska. Paloma fick honom att tänka annorlunda, och de två yngsta barnen, Claudia och Michelle, talar flytande svenska och har gått i Skandinaviska skolan i Madrid.

– De har varit med om allt det här – lucior och kanelbullar och pepparkakor. De var mycket i Sverige när de var små och de är glada för sin svenska.

På så vis har det svenska blivit något som de yngsta barnen delar med sin far, medan de äldre barnen står lite utanför.

– Det finns någonting trist där. De har inte fått i sig den där svenska identiteten. Det blev inte så när vi skildes.

Ralph själv har hållit banden med Sverige levande under alla år. Redan i Barcelona startade han en verksamhet med regelbundna svenska herrluncher, och för 25 år sedan återupprepade han succékonceptet i Madrid. De svenska herrarna träffas fortfarande en gång i månaden.

– Det är väldigt informellt, det finns inga hierarkier eller statuter. Du måste inte vara märkvärdig eller bo rätt, det enda är att du ska tala svenska. Kom och var glad i några timmar bara – om du vill vara glad, eller också kan du vara tyst. Vi tar en macka, ibland sjunger vi svenska snapsvisor och berättar någonting. Det handlar om att behålla sin identitet.

De senaste tre decennierna har Ralph dessutom anförtrotts hedersuppdraget som tomte när Svenska kyrkan i Madrid arrangerar sin årliga julbasar.

Men numera har behovet av svenska arrangemang i Madrid minskat. Folk reser oftare till Sverige nu när flygresorna har blivit billigare, så det är lätt att fylla på sitt förråd med sillburkar och hårt bröd året om. Dessutom finns Ikea på plats i Madrid sedan mitten av 1990-talet.

Det gamla livet som utlandssvenskarna i Madrid levde förr – med syjuntor, schackspel och bokklubbar – finns inte längre. Några har blivit gamla, några har gått bort och några har flyttat tillbaka till Sverige. Det gör att Ralphs umgänge har förändrats. Han umgås med både svenskar och spanjorer, men säger att det har varit ”mer svenskt än spanskt”. Det svenska umgänget är dock mindre nu.

– Det var lättare att boka in en middag med vännerna för fem år sedan. Nu är det någon som har skilt sig, till exempel, och saker har förändrats. Det bryr man sig inte om när man är 40 år, men vi som har varit med i svängen ett tag märker att det har blivit mindre utbud av det sociala, och det påverkar ju, säger han och tillägger att det inte är menat som någon klagan.

– Det är inget att göra något åt.

Medan svenskarna i Madrid gärna bjuder hem varandra träffas spanjorerna ofta ute, enligt Ralph. Själv träffar han ofta sina spanska vänner på tennisbanan.

"Det som man inte har längtar man efter. Men när man väl har västerbottenost hemma, då är det inte så spännande."

En annan skillnad som han lyfter fram är sättet att föra samtal.

– I Spanien pratar man mycket och med en viss kraft, det är inte det här svenska lugnet.

Han vänder sig mot vad han uppfattar som en traditionell beskrivning av svenskar som ett dystert folk och menar att det snarare handlar om en lågmäldhet.

Fram till 2005 gjorde Ralph tjänsteresor till Sverige var tredje månad. Numera reser han till hemlandet ungefär tre gånger om året för att träffa sina ungdomsvänner och sina syskonbarn. Arbetet har han trappat ner på.

– Jag säljer en fond åt en vän – det betyder inte att jag springer omkring med det varje dag – och sen skriver jag. Ibland mycket och ibland lite mindre. 

En stadig takt håller han ändå i skrivandet. När jag intervjuar Ralph för andra gången, våren 2023, har han skrivit klart sin andra roman, med samma huvudperson som i den första. Båda böckerna ska nu ges ut på ett engelskt bokförlag. Den andra boken tar vid ungefär där den första slutar – huvudpersonen har inte åldrats mer än två månader.

Själv har Ralph börjat tänka mer på ålder på senare år.

– Som Sven-Bertil Taube sa – man ser ju horisonten. Du ser att många av dina stjärnor och skådisar går bort. Jaha, om man var 30 år och läste att John Lennon har gått bort så var det ju tragiskt men inte mer än så, det hade inget med mig att göra.

Han säger att han har blivit trevligare nu än vad han var för tio år sedan, vänligare mot omvärlden.

– Och de verkar vara vänligare mot mig. Min mor var en väldigt vänlig person. Hon sa: ”Ralph, du ska le mot alla.” Och det fungerar.

På senare år har även något förändrats i hans förhållande till Sverige. Kontakten med hemlandet blivit mer intensiv än tidigare. Det handlar delvis om åldern men också om att vi numera lever i en värld som är ständigt uppkopplad. Ralph har kontakt med vänner i Sverige via meddelanden på mobilapplikationen Whatsapp och han läser svenska tidningar digitalt. När han är på gymmet lyssnar han gärna på svenska radioprogram, som Filosofiska rummet och Obs!

Det betyder inte att han är helt uppslukad av den svenska samhällsdebatten och kulturlivet. Han läser även spanska och engelska tidningar digitalt. Dessutom är han en hängiven bokläsare. Väggarna i vardagsrummet i förortsvillan i Madrid är täckta av bokhyllor från golv vill tak. August Strindberg och Peter Englund trängs med engelskspråkiga biografier och romaner och en del fransk litteratur.

Ralph hänvisar till författaren Salman Rushdie när han säger att ”man blir en observatör – man blir inte rotad i någonting”. Kanske är det därför Ralph också har en särskild förkärlek för spionromaner och gärna läser John le Carré.

– Hans intelligens är ju superb. Spioneri är också väldigt fascinerande. Det är lite rotlöst, det måste vara fel någonstans på de som är spioner, det måste var väldigt svårt.

Ralph känner sig inte direkt rotlös. Han ser Sverige som sitt hemland men trivs bra i Spanien, där han har en stor umgängeskrets.

– Jag är på besök här, men det är ett väldigt trevligt besök, säger han och konstaterar med uppenbar förtjusning att han fick till en bra formulering där.

Han smakar på orden igen:

– Jag är på ett väldigt trevligt, lite långt besök. Men Sverige är mitt hemland, det är inte förhandlingsbart. Hemlandet drar. Det som man inte har längtar man efter. Men när man väl har västerbottenost hemma, då är det inte så spännande. Det är inte mycket man kan göra åt det. Man slåss lite mot det, men det drar hela tiden.

Samtidigt understryker han att han även har en lojalitet mot Spanien, inte minst för att han har haft en del hedersuppdrag inom tennisen. Bland annat har han varit styrelseledamot i det spanska tennisförbundet.

"Jag är på ett väldigt trevligt, lite långt besök här. Men Sverige är mitt hemland, det är inte förhandlingsbart."

Våren 2023 förbereder Ralph och Paloma sin flytt till en lägenhet i utkanten av Madrid. Flyttlasset går till sommaren, när lägenheten är färdigrenoverad. De har bott i området tidigare och det blir ett kärt återseende, intygar Ralph. Vid sidan om skrivandet ägnar han en del tid åt att hjälpa Paloma med hennes två företag. Paloma, som är tjugo år yngre än Ralph, har många år kvar i yrkeslivet.

– Det gäller ju att vara integrerad. Jag har en spansk fru och en spansk familj och det är spanska middagar, så jag sitter inte med Kalles kaviar hela tiden, jag är en blandning, säger Ralph.

Om det är ett tema som återkommer i båda våra samtal så är det just denna ambivalens, som kaviarmetaforen anknyter till. Ralph är delad mellan Spanien och Sverige, och han har aldrig kunnat släppa tanken på att en gång flytta tillbaka till Sverige.

– Det är en sådan där grej som sitter. Jag tycker om mitt land. Samtidigt märker jag själv när jag kommer upp dit att de är så konstiga ibland, svenskar, när man står i kön till Ica-butiken – jag tycker att de är ganska oartiga ibland. De knuffas och är stressade med att scanna produkterna: ”Ställ dem rätt för fan, så att det går fort”. Men de är också väldigt vänliga. När man går in på NK: ”Ska du har mer te?”

Han härmar serveringspersonalens väna tilltal och tillägger med en lite sorgsen röst:

– Jag tycker väldigt mycket om det. Det är lite som att jag har övergivit vad som skulle varit. Jag skulle ju ha bott där och blivit svensk.

Hanna Sofia Rehnberg