Livet i Sverige har bestått av ensamhet och kärlek
Efter 70 år hann minnena från kriget ikapp Marianne Tell
Marianne Tell var elva år när andra världskriget slutade. Då hade huset där hennes familj bodde blivit utbombat och familjen hade flytt två gånger. Men det tog över 70 år innan minnena från kriget hann ikapp henne.
Vid det laget hade hon för länge sedan hunnit vänja sig vid att det inte alltid är lätt att leva som tysk i Sverige – än idag upplever hon att vissa människor tittar snett på grund av Tysklands roll i kriget. Men hon visste inte att hon själv någonstans djupt inom sig bar på egna krigsupplevelser som behövde bearbetas.
Under hela sitt yrkesverksamma liv i Sverige – under åren som sjuksköterska i Göteborg och Lilla Edet och som blomsterodlare i Klockrike – hade hon inga minnen alls från kriget. Minnena gav sig heller inte till känna under den första tiden i Vadstena, den idylliska klosterstaden vid Vätterns strand, dit hon flyttade med sin make Ulf sedan han blivit sjuk.
Först för några år sedan kom allt tillbaka. Hon blev hembjuden till en tyskfödd kvinna, som hon just hade blivit bekant med. I vardagsrummet möttes hon av ett stort Hitlerporträtt. Det visade sig att kvinnan var nazist.
En kort tid senare låg Marianne på knä och rensade rabatter tillsammans med sina nära vänner i gruppen Gröna fingrar, som träffas varje onsdag för att hjälpa Vadstena församling med kyrkogårdsunderhållet. Då flög tre Drakenplan på låg höjd över kyrkogården, och Marianne började skaka i hela kroppen. Plötsligt kom alla minnen tillbaka – bombningarna som hon upplevt, judeförföljelserna som hon bevittnat med egna ögon.
– Jag ramlade ner i ett svart hål. Jag var långt där nere, säger hon och måttar med handen. Det tog flera år, men till slut blev det bättre. Jag fick hjälp av en vän och av kyrkoherden. Han satt här i vardagsrummet och pratade med mig.
Marianne nickar mot fåtöljen som står bredvid henne i det ljust tapetserade vardagsrummet. På bokhyllan står foton av hennes barn och barnbarn. Utanför fönstret vajar en rönn i vinden.
– De ville hugga ner den, men det satte jag stopp för, säger Marianne som tycker om både trädet och lägenheten, där hon bott sedan Ulf dog för drygt tjugo år sedan.
Marianne Tell har alltid varit en drömmare. Som barn upplevde hon flykten undan kriget i Tyskland som ett äventyr. Hon minns hur hon låg på rygg i gräset på nätterna och tittade på eldflugornas dans i mörkret.
Hennes syskon, som bor kvar i Tyskland, har en egen teori om hur det kom sig att Marianne kunde förtränga alla minnen från kriget. De säger att det beror på att hon alltid har varit en drömmare. Som liten lekte hon Törnrosa bland rosenbuskarna på bondgården där hennes familj gömde sig under krigets sista skälvande tid. På nätterna sov hon med sina syskon på höskullen i ladan – tills soldaterna en morgon kom dit och siktade på hela familjen med sina vapen.
– Efteråt fick jag veta att de var amerikaner. Det visste jag inte då. När de förstod vilka vi var uppmanade de oss att fly eftersom ryssarna var på väg, säger Marianne.
Detta är den enda bild som Marianne har av sin familj i Tyskland. De tre yngsta syskonen var ännu inte födda när bilden togs före kriget.
Från vänster till höger: lillebror Willy, mamma Anni, Marianne, minstingen Achim, storasyster Margarethe och pappa Willy.
Efter kriget återvände Marianne med sin familj till hemstaden Saarbrücken i Saarland, en västtysk delstat som är starkt präglad av Frankrike. Henne far var konsertpianist och pianostämmare, och hennes mor var sekreterare. Föräldrarna var noga med att alla deras barn skulle ha en yrkesutbildning. Marianne fick jobb i expeditionen på en privatklinik och snart assisterade hon också vid operationer. Det gav henne och mersmak och hon flyttade till Köln, där hon utbildade sig till kirurgsjuksköterska på ett privat sjukhus som drevs av ett nunnekloster. Sista året av utbildningen var förlagd till ett statligt sjukhus, där hon fick sin legitimation.
Hon minns nervositeten när det var dags för den muntliga examinationen. Hon fick stöd av en av nunnorna: ”Föreställ dig bara examinatorn i underbyxor, så känns det lättare”, sa nunnan. Marianne ler åt minnet.
På en tågvagn i Köln träffade hon Ulf, den man som skulle komma att bli hennes make. Året var 1963. De brevväxlade innan hon flyttade till honom i Göteborg 1964.
– Det var snö överallt. Jag var tvungen att köpa vinterkläder, berättar Marianne.
Men det var den svenska maten som orsakade den största kulturkrocken:
– Brödet var sött, smöret var salt och korven var sötsur.
Hon hade blivit förvarnad av sin tyska läkare, om både klimatet och gastronomin. När han fick veta att hon skulle flytta utomlands sa han: ”Du kommer att frysa sönder hjärnan i Sverige, och det finns inga grönsaker där”. Saknaden efter ett stort grönsaksutbud är något som Marianne återkommer till när hon talar om den första tiden i Sverige.
Marianne och Ulf gifte sig 1965. Det var en sparsmakad ceremoni i rådhuset. Ulfs familj var Jehovas vittnen och motsatte sig äktenskapet. Inga anhöriga fanns på plats under vigseln, men de uppvaktades av frun i den familj där Marianne arbetade som barnflicka under de första åren i Sverige, tills hon lärt sig svenska tillräckligt väl för att börja som sjuksköterska på Sahlgrenska sjukhuset.
I tur och ordning föddes sedan dottern Carin och sonen Martin, och nu har Marianne också tre barnbarn. Martin är konsertpianist, som sin morfar, och bor i Uppsala. Carin är sekreterare, som sin mormor, och bor i Stockholm.
I vardagsrummet i lägenheten i Vadstena hänger ett inramat studiofoto av Marianne och Ulf och deras äldsta barn, dottern Carin.
Ibland känner sig Marianne ensam. Det gjorde hon redan i Klockrike, där de bodde i ett hus på landet utanför byn.
– Min man hade sedan tidigare en sommarstuga i Klockrike men den gick inte att bygga ut, så när vi skulle flytta dit permanent fick vi bygga ett nytt hus. Det sågs kanske inte med blida ögon att vi byggde ett stort hus. Vi passade inte riktigt in. Jag var tysk och min man drev ett trädgårdsmästeri, så han var inte bonde, som de andra i trakten.
Mariannes svärföräldrar bodde visserligen inte långt därifrån, men hon har aldrig stått dem nära.
Marianne, Ulf och dottern Carin kurar skymning i juletider.
Ändå är Mariannes röst präglad av värme när hon talar om åren i Klockrike. Hon tar fram ett fotoalbum fyllt av bilder på prunkande blommor. Utöver trädgårdsmästeriet och fruktodlingarna med hundra äppleträd och hundra plommonträd hade de en egen trädgård med en magnifik flora – mängder av magnoliaträd och rhododendron, spirea, gullregn, dahlior och över hundra olika sorters tulpaner.
När flytten gick till till Vadstena var Ulf redan sjuk. Ulf låg i sin säng i den nya lägenheten och frågade Marianne: ”När flyttar vi tillbaka till det fina huset och den fina trädgården?”
– Det kändes i hjärtat, säger Marianne. Det är konstigt egentligen, att man ägnar så mycket tid åt att göra en så fin trädgård, och så flyttar man därifrån när allt äntligen är uppvuxet och det är som vackrast.
En raritet i Mariannes och Ulfs prunkande trädgård i Klockrike var de många magnoliaträden.
Även i Vadstena känner sig Marianne ensam ibland, trots att hon har engagemanget i församlingen. Hon säger att alla är vänliga, men hon upplever ändå att många håller ett visst avstånd. Om det har att göra med hennes tyska bakgrund vet hon inte, men det är en farhåga som finns där. Själv har hon också till viss del varit reserverad tidigare i livet.
Hon tycker inte om att gå för mycket ensam hemma. Då pockar minnena från kriget på uppmärksamhet. Därför ägnar hon sig med liv och lust åt församlingsarbetet, trots att hon beskriver sig som ”inte särskilt kyrklig” i den bemärkelsen att hon inte går på gudstjänst varje söndag. Förutom kyrkogårdsarbetet tar hon hand om grönskan på pastorsexpeditionen och i församlingshemmet – både krukväxterna inomhus och planteringarna utanför byggnaderna. Före coronapandemin var hon också med och ordande soppluncher varje vecka i församlingshemmet och fikastunder för de äldre.
Marianne har alltid haft nära kontakt med sina syskon. Fem av hennes ursprungligen sex syskon är fortfarande i livet, och de bor på olika håll i Tyskland.
– Det räcker att jag ringer till en av dem och säger att jag har långtråkigt – ”långtråkigt” är mitt kodord. Sedan dröjer det inte länge innan de ringer upp mig allihop.
Förr i tiden brukade hon och barnen tillbringa hela sommarloven i Tyskland. Nu kan Marianne inte längre resa dit på egen hand, eftersom hon har fått så dålig syn. Däremot klarar hon sig bra i välkända miljöer som lägenheten och församlingshemmet, och hon har inga problem med att ta sig fram på de välbekanta gatorna i Vadstenas stadskärna. De senaste åren tycker hon att minnet har börjat svikta lite.
- Men min läkare säger att så länge jag vet att jag glömmer saker har jag inte Alzheimer.
Hon ångrar inte för en sekund att hon flyttade till Sverige den där marsdagen för snart 60 år sedan.
– I Tyskland är det väldigt jobbigt och jäktigt, säger hon och letar febrilt efter ett visst ord.
Det är inte ordet aggressiv hon är ute efter, men det är det enda ord som dyker upp. Hon försöker förklara: tyskar kan vara så raka, och det kan vara sårande.
Hon vänder sig också mot den tydliga sociala hierarki som hon upplever finns i Tyskland, där vissa människor anses stå över andra i status på grund av sina yrken.
– Så är det väl i Sverige också, men inte i samma utsträckning. Det sociala är annorlunda här och människor är mer solidariska med varandra, säger hon och berättar om sin förvåning när hon som nyanställd sjuksköterska i Sverige satt i fikarummet med sina kolleger:
– När en chef kom in i rummet sa en av sköterskorna: ”Gå och hämta en kopp så får du också kaffe.” Det skulle aldrig hänt i Tyskland på den tiden, där skulle cheferna ha suttit i ett eget rum.
När Marianne flyttade till Vadstena i början av 2000-talet passade hon på att skaffa svenskt medborgarskap. Tidigare hade hon skjutit upp detta – för sin pappas skull.
– Pappa trodde alltid att jag skull flytta tillbaka till Tyskland en dag. Men det ska jag inte, säger Marianne.
Hon känner sig hemma i Sverige, och svenskan är det språk hon upplever som sitt, även om vissa tyska småord – som doch och schon – ibland letar sig in i de svenska meningarna. I Vadstena har hon dessutom fått hjälp med att bearbeta sina minnen från kriget, och hon har fått en nära vän, som lärt henne att öppna sig och inte vara så reserverad som tidigare.
Och i hallen hänger en marinblå t-shirt med texten Gröna fingrar. Den bär hon varje onsdag.
Hanna Sofia Rehnberg