Simon Andrijevskij lever sin dröm

"Jag brukar säga att jag är mer svensk än Jimmie Åkesson"

Namn: Simon Andrijevski
Född: 5 juli 1949
Uppvuxen: I forna Jugoslavien (i Makedonien och i den kroatiska byn Hrvatski Leskovac utanför Zagreb)
Bor: I Landskrona

Berättat för Hanna Sofia Rehnberg. Texten publicerades i Tidningen Vi oktober 2023.

När jag var 15 eller 16 år fick jag ett par Adidasskor med gummidubbar. Min morbror som bodde i Olofström och jobbade på Volvo skickade dem till mig. På den tiden var det ingen som hade sådana skor i Jugoslavien, inte ens de som spelade i högre divisioner. När jag kom hem efter fotbollsträningarna tvättade jag skorna och tog dem med mig i sängen när jag sov. Jag var rädd att någon skulle ta dem.

Jag minns inte om jag hade någon särskild föreställning om Sverige när jag kom hit. Jag kom för att jag ville ha ett jobb – och min dröm var att köpa en Fiat 600. Det enda jag visste var att det var kallt och snö. Men det kunde vara kallt i Jugoslavien också.

Det var min pappa och hans nya fru som hjälpte mig att komma hit. De bodde i Helsingborg. Jag var 18 år och utbildad svarvare. Då låg arbetslösheten i Jugoslavien på 30–40 procent, men det tog bara ett par månader innan jag fick jobb som punktsvetsare på Thorn Lighting i Landskrona. Jobbet fick jag genom en fotbollskontakt i Landskrona Bois.

Fotbollen betydde mycket för att jag skulle komma in i det svenska samhället. Jag har spelat i många skånska klubbar och även varit tränare och domare.

Simon (nedre raden, nummer tre från vänster) drömde om att spela i Helsingborg IF, men på den tiden var det förbjudet för utländska medborgare att spela i Allsvenskan.

Första gången jag åkte tillbaka till Jugoslavien var 1982. Om jag hade rest tidigare skulle jag ha åkt direkt i fängelse, eftersom jag inte hade gjort lumpen, och det var ett brott där nere.

Det var ingen speciell känsla att komma tillbaka. Det var roligt att åka till Adriatiska havet, det tycker Eva och våra söner också om, fastän de är födda här i Sverige. Men jag har aldrig haft någon känsla av att det är hemma därnere. Jag har aldrig saknat något därifrån och jag har aldrig funderat på att lära mina barn mitt språk. Det är bra att kunna språk ju, det är det, men jag tycker inte att serbokroatiska ger dem någonting.  Jag kan inte ens själv få ihop ett brev på mitt gamla språk, det går inte.

Innan jag kom till Sverige hade jag aldrig pratat fackligt eller politiskt. Allt sådant har jag lärt mig här, fackliga uttryck och politiska grejer, det kan jag på svenska ju. När jag blev skyddsombud på Thorn Lighting kunde jag ännu inte så mycket svenska. Jag fick en blank bricka och minns att jag kände mig som en sheriff i en Westernfilm.

På den tiden var jag så knäpp att när jag åkte på semester med min fru så hade jag inte med mig en roman att läsa utan jag satt där på Gran Canaria och läste arbetsrättsliga lagar och det socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag brukar säga att jag tror jag har mer kunskap än ett antal miljoner svenskar som är födda här i Sverige. Många tar inte reda på vilka rättigheter och skyldigheter de har, hur saker och ting kommer till, hur Sverige har byggts upp under de senaste hundra åren.

Jag försöker påverka så mycket jag kan, för folk sitter ju och gnäller hemma, de vet ju bäst. Men varför engagerar man sig inte då? Och man är tillräckligt många som engagerar sig då kan man förändra ju.

Folk frågar mig hur det är att vara pensionär. Det är skit, jag gillar det inte. Jag känner att jag har fortfarande så pass mycket energi. Men sedan vet jag inte, jag har funderat: Skulle jag verkligen orka fem dagar i veckan, vecka efter vecka, om jag skulle ta ett jobb alltså? Sedan vill jag inte ta ett jobb från ungdomarna heller. Men jag sitter i bolagsstyrelsen för Landskrona Svalövs renhållning och i Arbetarkommunens styrelse.

Genom åren är det många som har frågat mig: ”Ska du åka hem på semester?”

Vadå ”hem”? För mig är hem Landskrona och mitt hus här. Jag brukar säga att jag är mer svensk än Jimmie Åkesson – han är bara 44 år, och jag har bott i Sverige i 55 år.

Jag tror att jag är den enda invandraren under de senaste hundra åren i Sverige som inte har någon dröm om att återvända till mitt gamla hemland. Senast jag var på besök där var 2018. Då semestrade jag och Eva på ön Brac, men det var en tillfällighet att vi åkte dit. Platsen där jag växte upp har jag inte besökt på 13 år.

Många av mina landsmän säger att de vill begravas i hemlandet, men i mitt fall är det inte aktuellt. Jag har levt största delen av mitt liv i Sverige, och det är här jag ska begravas. Det finns ingen annan tanke.

Men även om jag inte har någon känsla för mitt gamla hemland skulle det vara roligt att åka ner dit igen. Kan det ha med åldern att göra att man kanske längtar lite? Jag skulle vilja visa mina yngsta barnbarn var jag kommer ifrån.

Jag vet inte om du har sett det där programmet med svenskättlingar i Amerika som kommer till Sverige? Jag tyckte det var så spännande, när jag såg det då kom det lite tårar i ögonen. Nu håller jag faktiskt på och gör ett släktträd, jag tänker att jag ska försöka göra en liten sammanställning till mina barn och barnbarn. Kanske kommer någon av mina efterlevande att vilja veta något om sitt ursprung.

Men det är Sverige som är hemma för mig. Allt jag äger och har, har jag byggt upp här, tillsammans med Eva. Jag hade ingenting när jag kom. Jag hade med mig en liten resväska med två par kalsonger, ett par skjortor och ett par byxor. Det var allt jag hade.

I Sverige tog jag körkort och köpte en bil, inte en Fiat 600 utan en Pontiac. Under årens lopp har vi haft flera olika bilar, alltid bra bilar. Det har kostat, men vi har sparat in på annat.

Jag brukar säga ibland, när jag håller fackliga utbildningar, att det händer att drömmar slår in.

Simon i fjärde klass (andra raden framifrån, nummer fyra från vänster).

Simon med lillasyster Vera, lillebror Jossip och mamma Danica.

Simon (nedre raden, nummer fyra från höger) var anfallare i juniorlaget i Dinamo Zagreb, som spelade i den högsta ligan i forna Jugoslavien.