Barbro hjälper människor att våga leva tills de dör

Många tror att det bara är tårar och sorg, men det är också mycket positivt som händer i slutet av livet, säger Barbro Beck-Friis, 75-årig professor som utför sin livsgärning nära döende människor.

– Det finns faktiskt både skratt och glädje, fortsätter hon och talar om hur anhöriga som glidit isär hittar tillbaka till varandra. 
   Inom sjukvården har döden traditionellt setts som en fiende. Läkare och vårdpersonal är drillade till att rädda liv. Men döden är en del av livet. Därför måste den också få plats inom vården, resonerar Barbro Beck-Friis. 
   - Att kunna ge närhet och finnas till för dem som ska dö är betydligt svårare än att vara nära en sjuk som ska tillfriskna. Men när man känner vilken hjälp det är för andra människor att man delar deras svåra upplevelser blir det en styrka. Och det är en glädje för en doktor att kunna göra patienten smärtfri, att få lidandet att vika.
   Barbro Beck-Friis är pionjär på flera områden inom äldrevården. 
   Under sin tid som chefsöverläkare i Motala från 1969 till 1993 utvecklade hon den lasarettsanslutna hemsjukvården för att svårt sjuka människor skulle kunna få vård i hemmet i stället för att bli inlagda på sjukhus. 
   Hon utvecklade också en framgångsrik form av vård för demenssjuka, och hon byggde upp en preventiv krisgrupp vid lasarettet i Motala.

Vi träffas i hennes hem, ett stort 1600-talshus beläget några hundra meter från Kristbergs kyrka utanför Borensberg. Huset köptes av hennes svärfar, som var ambassadör i Rom och ville ha en fast punkt i hemlandet. De senaste fyrtio åren har Barbro och hennes man bott här. 
   Barbro Beck-Friis föddes 1931 i Stockholm. När hon var fjorton år flyttade hon med familjen till Uppsala. 
   Där kom hon sedan att studera vid universitetet. Traditionellt hade hennes släkt gått till sjöss, och hennes bror blev också sjöofficer och så småningom chef för marinen, men det var inget alternativ för en kvinna. Hon valde i stället att bli läkare. 
   – Jag var nyfiken och tänkte att det kan ju vara väldigt bra att veta lite om sjukdomar och om hur man ser ut inuti. Det var inget kall, säger Barbro Beck-Friis som menar att det ofta är slumpen som avgör här i livet. 
   När hon utnämndes av regeringen till professor i början av 1990-talet hade hon bland annat hunnit vara chefsöverläkare vid Motala lasaretts geriatriska klinik. Det var där hon utvecklade hemsjukvården, inspirerad av Linköpingsläkaren Per Arnander som hon tidigare arbetat tillsammans med. 
   Den hemsjukvård som fanns under hans ledning i Linköping fungerade dock bara på dagtid. Barbro Beck-Friis menade att natten var minst lika skör, om inte skörare, och utvecklade det hela till dygnet-runt-vård i hemmet. Tanken var att patienterna skulle kunna känna trygghet med de anhöriga runt omkring sig och i vetskap om att vårdpersonal kunde komma på mycket kort varsel.
   – Jag har i hela mitt liv tänkt tvärtom. I stället för att patienten kommer till sjukhuset kan väl sjukhuset komma till patienten, säger Barbro Beck-Friis och böjer sig ner för att klappa Volvo, en av husets fyra hundar, som buffar på hennes knä. 

Under sin tid som chefsläkare i Motala byggde Barbro Beck-Friis upp Baltzargården, ett småskaligt hem för demenssjuka, där vården var individuellt inriktad. Om detta har hon berättat i en av de många böcker hon står bakom, Hemma på Baltzargården. 
   Barbro Beck-Friis hade mött demenssjuka redan som nyutbildad läkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Det var på 1950-talet och hon förfärades då över den "vård" de fick. Störda och aggressiva föstes de ihop och stängdes in i sjuksalar. Demenssjukvården hade inte utvecklats nämnvärt sedan dess, och det ville hon nu göra något åt. Syftet med vården på Baltzargården var att stärka patienternas självkänsla genom att stimulera det som fortfarande var friskt hos varje person. 
   De sex första personerna som flyttade in på Baltzargården 1985 var svårt dementa och hade blöjor och tog sömnmediciner och psykofarmaka. Efter tre månader på hemmet mådde patienterna så pass mycket bättre att allt detta kunde tas bort. Den framgångsrika behandlingen väckte uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. 
   I dag finns inte Baltzargården kvar längre. Vårdformen ansågs för dyr. Men intresset kvarstår. Boken om Baltzargården är översatt till engelska och japanska, och Barbro Beck-Friis åker med jämna mellanrum till Japan för att föreläsa. 
   – Japan har världens högsta medellivslängd och en stor grupp åldrande personer, men de har inte förberett sig lika mycket som vi har i Sverige, säger hon.

Barbro Beck-Friis var och är fortfarande mycket kritisk till ädelreformen, som genomfördes 1992. När kommunerna tog över ansvaret för äldrevården från landstingen blev avståndet längre mellan läkare och patient, påpekar hon. 
   – Jag konstaterade att det strider mot mina principer, så jag sa tack och adjö. 
   Hon slutade som chefsläkare i Motala. Därefter har hon bland annat varit medicinsk rådgivare åt landstinget i Östergötland. Hon var också med och byggde upp Silviahemmet i Stockholm, där undersköterskor vidareutbildas i demenssjukvård. 
   Barbro Beck-Friis är bekymrad över dagens äldrevård. Vågar man bli gammal i Sverige i dag? frågar hon retoriskt. 
   – Det finns mycket ångest och oro bland gamla. Jag får tre till fyra telefonsamtal i veckan från gamla som oroar sig för hur det ska gå när de inte kan bo kvar hemma längre. Den goda tiden för äldrevården har varit, tror jag. Den tid när man satsade resurser och pengar. Sedan kom alla besparingar som hela tiden slår mot tryggheten för de äldre. 
   Hon talar varmt om den positiva och engagerade vårdpersonalen. Det största hotet ser hon i att personalen blir överutnyttjad. 
   – De omorganiserar och drar ner i stället för att uppmuntra och ta vara på resurser. Dessutom måste läkarna och sjuksköterskorna tillbaka till patienterna. De måste vara "bedside", säger hon och menar att äldrevården inte fungerar om inte läkarna och sjuksköterskorna möter patienterna i vardagen.

Själv tycker Barbro Beck-Friis att hon har varit oerhört privilegierad i hela sitt liv. 
   – Men jag har också arbetat hårt. Jag har älskat mitt jobb. Jag har längtat till jobbet. 
   Ett stort stöd har hon haft i sin familj, modern som dog 1987, maken som är pensionerad narkosläkare och de tre barnen, födda mellan 1959 och 1964. 
   Till familjen räknar Barbro också djuren, som alltid haft en given plats i det beckfriiska hemmet. Hundar, katter, fåglar, hästar, kaniner, gäss och får har avlöst varandra. Hon är övertygad om att husdjur är hälsobringande. På Baltzargården bodde en tid en hund som fick några av patienterna att leva upp.
   Hon sammanfattar själv sin livsgärning - så här långt. 
   – Ja, det har varit ett brokigt liv, men det har handlat väldigt mycket om människor, människor som eljest inte blir sedda i vården. 
   Hon vill inte svara på frågan vad hon är mest stolt över.
   – Mest glad är jag över den avancerade hemsjukvården, säger hon i stället. Den ger livskvalitet så att människor vågar leva tills de dör.

Hanna Sofia Öberg

Publicerad i Norrköpings Tidningar 2006-03-10.