Faridas 44 ättlingar är ständigt närvarande

85-åriga Farida Chamoun har en stor familj – 12 barn, 28 barnbarn och 4 barnbarnsbarn. Men det utplånar inte saknaden efter sonen som försvann i Syrien för 27 år sedan.

–  Vi vet inte vad som har hänt med honom, men vi hoppas förstås att han är i livet, säger Emanuel Touma.
   Med sina 32 år är han Faridas yngsta barn.
   Fem av barnen i syskonskaran är flickor och sju är pojkar. Sex bor i Norrköpingstrakten, en i Stockholm, två i Örebro, en i Libanon och en i Jemen.
   Halva syskonskaran är rödblond och andra halvan mörkhårig. Blondheten är ett arv från pappa Touma Touma. Svärtan kommer från Farida, vars hår nu har blivit grått. 

Farida Chamoun föddes i den turkiska byn Ainwardo. Vilket år vet hon inte riktigt. När hon var nio år flydde hon med sina föräldrar till norra Syrien. Två år senare giftes hon bort med Touma Touma, men de fortsatte att bo på var sitt håll tills de blev vuxna.
   Farida var i tjugoårsåldern när hon födde deras första barn. Det andra barnet fick namnet Petrus. Han var 22 år gammal när han försvann 1978. Efter det flydde familjen till Libanon. Några år senare avled Touma Touma och året därpå, 1985, flyttade Farida till Sverige. Då bodde redan två av hennes döttrar här.

Nu sitter hon i soffan i sin lägenhet i Hageby, klädd i blus, med håret slätt bakåtstruket. Ansiktet är rynkigt och ögonen pigga. Med gester trugar hon mig att ta ytterligare en kaka från fatet på bordet. Hon har bakat dem själv.
   Farida pratar inte mycket svenska. Jag ber barnen ställa en fråga: Hur känns det för henne att på sin ålders höst sitta här i Sverige omgiven av sin familj?
   Hon lyssnar och nickar och säger något med svag, lite raspig stämma.
   – Det är jätteroligt att ha familjen här, men hon tänker på dem som inte är här. Om alla kom hit skulle hon vara jättenöjd, översätter Emanuel.
   Han tillägger:
   – Ibland när vi kommer hit på kvällen efter jobbet är mamma ledsen. Då vet vi att hon har tänkt på vår försvunna bror.
   Jag följer hans blick som vilar på ett inramat foto av brodern, en ung, blek, allvarlig man.    

Överallt i rummet finns foton. De står på hyllor och hänger på väggar. Hela släkten är närvarande i lägenheten, som är en trerummare - mindre än så kan Farida inte bo, för även om hon bor ensam är lägenheten ett hem också för hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
   Ibland är det fullt av folk i alla rum.
   Varje söndag går Farida och några av döttrarna i kyrkan. Efteråt samlas familjen och äter tillsammans, antingen hemma hos Farida eller hos något av barnen. Då brukar alla barn som har möjlighet sluta upp. Annars är det framför allt på familjehögtider och storhelger som familjen strålar samman. Vid dop och bröllop, på jul och påsk och framför allt på nyår, som är årets största familjehelg. 

Farida kommer inte från en stor familj och det gjorde inte heller Touma. Men de är präglade av det turkiska folkmordet på syrianerna, som ägde rum i mitten på 1890-talet, några årtionden innan de föddes.
   – Efter folkmordet har det blivit viktigt för syrianer att skaffa många barn, så att vi inte ska försvinna, säger Emanuel.
   Familjens släkt är utspridd över hela världen. Schweiz, Tyskland, Australien – vart de än åker möts de av öppna famnar. För syrianska familjer håller ihop.
   – Vi hjälper varandra. Om jag vill starta en restaurang får jag 10 000 kronor här och 5 000 kronor där. Till slut har jag 300 000. Jag behöver inte ta lån, säger Emanuel som driver en restaurang i Linköping.
   Ett problem är att de aldrig kan träffa alla sina släktingar på en gång. Det är inte praktiskt möjligt.
   – Vi har inget eget land där vi kan samlas, säger Emanuel och hans syster Samira Chabo tillägger:
   – Jag har inte träffat min bror i Libanon på sexton år.

När jag ska gå lutar sig Farida fram och säger något. Ett kort samtal utspelar sig mellan henne och några av barnen. Emanuel vänder sig till mig och säger med ett ursäktande leende:
    – Mamma tänker att eftersom du är journalist kanske du kan hjälpa henne att hitta sonen som försvann. Vi förklarar för henne att du inte kan det. 

Hanna Sofia Öberg

Publicerad i Norrköpings Tidningar 2005-08-03, som en del av artikelserien Familjeliv.