Gränslös väntan
– Jag vill vara en liten flicka och inte en vuxen. Jag vill inte laga mat. Jag vill leka med kompisar och ha ett vanligt liv som andra barn. Men man får inte alltid som man vill.
Flickan vid diskbänken är smal som ett streck. Framför henne står en trave tallrikar, glas och kastruller. Som vanligt är det flickan, vi kan kalla henne Edona, som ska ta hand om disken. Hon är bara tio år, men det är ändå hon som fungerar som mamma för sina tre småsyskon. Edonas mamma mår psykiskt dåligt efter allt hon har gått igenom. Hon ligger mest i sängen och orkar inte med att vara förälder.
Edona diskar försiktigt av den skorviga stekpannan. Hennes två minsta syskon sover redan. Edona har nattat dem. Hon brukar sitta hos dem och klia dem på ryggen tills hon tror att de har somnat.
Jag frågar vem som hjälper Edona att somna.
– Jag sover inte så mycket. Ibland ber jag till Gud att jag ska få somna. Eller också gråter jag så att jag blir trött. Min syster sa att jag skulle gråta tills jag somnade. En gång grät jag mycket men jag somnade inte. Då grät jag lite till och då somnade jag.
Det är snart tre år sedan jag lärde känna Edona. Jag bodde då vid flyktingförläggningen i Hultsfred i Småland. På den tiden var det en av Sveriges största flyktingförläggningar. Där bodde sex hundra människor från ungefär fyrtio olika länder. De hade lämnat sina hemländer av olika orsaker. Många av dem var barn och ungdomar, som hade följt med sina föräldrar. Alla sökte de asyl i Sverige. De drömde om ett lugnt och säkert liv i ett fredligt land.
Jag hade tagit tjänstledigt från mitt jobb som journalist på Norrköpings Tidningar för att skriva en bok om vardagen för människor som söker asyl i Sverige. I nästan ett år bodde jag i Stålhagen, i samma bostadsområde som de asylsökande i Hultsfred. Jag hälsade på hemma hos många människor. Ibland var jag med på möten som någon asylsökande hade med en jurist eller med personal på Migrationsverket. Det hände att jag följde med människor till sjukhuset. På sommaren var jag ute med barnen i skogen och plockade blåbär.
Men jag plockade aldrig blåbär med Edona. För det mesta var hon upptagen när jag var på besök hos henne. Hon lagade mat, diskade och tvättade. Hon städade och plockade upp leksaker från golvet. Under tiden berättade hon för mig om sitt liv.
– Jag har gått på vägar sedan jag var två år, sa hon. I Karlskrona trivdes jag. Jag tyckte om skolan. Jag hade riktiga vänner där.
– Men jag tänker inte på det nu. Jag bara berättar det för dig för att du ska veta. Jag tänker inte på vänner nu. Jag tänker på att jag måste ta hand om mina syskon och min mamma. Men jag orkar inte det.
– Jag orkar inte ens ta hand om mig själv. Jag har inte kammat mig på en vecka. Jag hinner inte. Hur skulle jag hinna det när jag har så mycket att göra?
Hon tycks säga det som faller henne in i stunden och hennes ansiktsuttryck skiftar hela tiden.
– Jag tycker om att prata. Jag pratar mycket, säger hon och ler mot mig.
Men leendet försvinner snabbt.
– Jag tycker att det är sorgligt, för om min mamma dör finns det ingen som kan passa oss. Därför är jag alltid med henne. Hon har försökt döda sig två eller tre gånger.
Edona har varit på flykt i nästan hela sitt liv. Hennes föräldrar flydde från Kosovo till Tyskland, och där föddes Edona. Efter det har hon korsat många gränser, men hon har varit tvungen att göra det i hemlighet. Ingen gräns har varit hennes egen.
Hon har bott tillfälligt i flera länder, bland annat Norge, men längst tid har hon bott i Svierge - hon pratar flytande svenska utan brytning. Ingenstans har hon fått stanna. I Sverige får hon inte heller stanna. Det är bestämt att familjen ska utvisas, men det går inte att skicka tillbaka dem till Kosovo just nu eftersom mamman är för sjuk.
Så Edona väntar på vad som ska hända. På att livet ska börja.
Även Elmir Mahmudov väntar. Han fyller 18 år under tiden som han bor på förläggningen. Det kommer inga jämnåriga och gratulerar honom. Elmir har inte så många kompisar kvar på förläggningen. Ett par har flyttat till andra orter i Sverige eller flyttat tillbaka till hemlandet. En mår dåligt och är inlagd på psyket sedan flera månader. Några svenska kompisar har han inte lyckats få.
Elmir längtar tillbaka till Azerbajdzjan, till storstaden Baku där han ägnade dagarna åt att träna och träffa kompisar. Där hände det alltid något. Människor rörde sig på gatorna.
– Så är det inte här. När klockan blir sex i Hultsfred är det ingen som går ut, konstaterar Elmir.
Hans familj hade både lägenhet och hus i Baku och en sommarstuga vid Kaspiska havet. Nu bor de i tre rum och kök i Hultsfred.
– Jag vet att svenskarna inte gillar oss. Här i Hultsfred gillar de inte invandrare. Men i Göteborg finns det många invandrare. Där tror jag att det är normalt, säger Elmir.
Han vet inte riktigt vad han vill ha ut av framtiden, mer än att han vill träffa en tjej som delar hans intresse för att resa. När jag frågar om han vill ha uppehållstillstånd i Sverige rycker han på axlarna. Men när han funderat ett tag visar det sig att han ändå har en plan: Han vill bli kapten på en båt och färdas på ett hav utan gränser. Han vill se hela världen innan han dör.
Men först måste han fortsätta vänta på beskedet som ska avgöra hans framtid.
*
Runt om i Sverige finns tusentals barn som lever samma väntliv. För Edonas och Elmirs del tog väntan slut våren 2006, när deras familjer fick uppehållstillstånd enligt den tillfälliga asyllag som gällde då. För andra barn fortsätter den.
Hanna Sofia Öberg
Publicerad på Rädda Barnens ungdomssajt Effekt hösten 2007 under temat Gränser.