Hans uppdrag: att ta reda på sanningen bakom brottet

Att komma sanningen så nära som möjligt. Det är så kriminalinspektören Benniet Henricson formulerar sitt uppdrag.

Att få fram sanningen var också hans mål när han för några år sedan förhörde en kvinna som var misstänkt för att vid flera tillfällen ha stulit stora summor pengar på sin arbetsplats, som var en penninginrättning. Det rörde sig om hundratusentals kronor. Den enda bevisning som fanns var en övervakningskamera som fångat kvinnan på bild vid ett tillfälle när hon gjorde något som såg misstänkt ut. Kvinnan nekade kategoriskt.
   – Men under förhörets gång sa hon något som jag tog fasta på, säger Benniet Henricson.

Detta är inledningen till en ganska osannolik historia som vi ska återkomma till. En historia som visar att man måste vara både lyhörd och inkännande för att lyckas som förhörsledare. Att komma sanningen så nära som möjligt är en konst.

   – Min bedömning är att nio av tio personer som är misstänkta för ett grovt brott nekar, säger Benniet Henricson.
   Han borde veta. De senaste tolv åren har han arbetat med utredningar av grova brott i Östergötland, bland annat var han förhörsledare i samband med polismorden i Malexander. I dag är han en av åtta så kallade särskilda utredningsledare i länet.

I hans roll ligger att vara objektiv.
   – Det är inget självändamål att få fast dem som är misstänkta för brott. Vad vi ska göra är en så fullödig undersökning som möjligt.
   Till saken hör att en misstänkt person, till skillnad från ett vittne, har rätt att ljuga utan att straffas för det. Och de flesta återfallsförbrytare och grova brottslingar nekar hela vägen.
   – Det är inte populärt om de har babblat för mycket när de kommer ut på fängelserna. De får en helt annan status där om de har nekat. Och sedan är det väl lite av en sport för dem att klara sig igenom förhören utan att erkänna, säger Benniet Henricson.
 

Han ger ett godmodigt intryck där vi sitter vid hans köksbord i Vadstena med utsikt över hustaken och den gamla Klosterkyrkan från 1400-talet. I denna lilla stad vid Vätterns strand har han bott sedan 1986. De senaste åren har han pendlat till Linköping, dessförinnan jobbade han i Motala. 
   Inramningen är idyllisk. I taklampan hänger keramikänglar i miniatyr. På bordet står en skål med pepparkakshjärtan och Benniet Henricson häller upp rykande hett kaffe i de små porslinskopparna medan han levererar sina historier. Han är en god berättare.
   

Att vara bra på att umgås med folk, det tror Benniet Henricson är den viktigaste egenskapen hos en förhörsledare. För att komma sanningen nära måste man förstå sig på människor.
   Den som har begått brott känner ofta en väldig skam som gör det svårt att erkänna. Brottslingen har inte bara skadat offret utan psykiskt även offrets anhöriga och sina egna anhöriga. När det gäller våldsbrott är det ofta droger eller alkohol med i bilden, och brottet är en traumatisk händelse även för brottslingen, understryker Benniet Henricson. 
   – Därför kan det vara svårt för dem att prata om detaljer direkt. Det är naturligt att de undanhåller vissa saker, säger han och drar en parallell till den så kallade jägaren i Norrland som är häktad för mordet på Carolin.
   – Metoden är då att hjälpa vederbörande på traven för att skapa ett förtroende mellan förhörsledaren och den hörde.
 

Här återkommer vi till historien om kvinnan och penningstölderna. Under förhöret tittade hon och Benniet Henricson tillsammans på filmen från övervakningskameran.
   – Jag bad henne redogöra för vad det var vi såg och hon blev väldigt besvärad. Till slut sa hon att hon hade haft sin menstruation vid det tillfället och att hon då brukar ha sådana problem att hon inte vet vad hon gör.
   Senare ställde Benniet Henricson en fråga: Kan det inte vara så att du tog pengarna utan att veta vad du gjorde, eftersom du hade din menstruation? Sedan insåg du inte vad du hade gjort förrän du kom hem, och då var det för skämmigt att erkänna.
   Dagen därpå berättade kvinnan att hon hade legat vaken på natten och funderat. "Och vet du, det är som du säger – jag tog pengarna utan att veta vad jag gjorde", sa kvinnan.
   Tack vare kvinnans erkännande kunde hon dömas för stölden, och med hennes hjälp återfanns nästan alla pengarna. Benniet Henricson menar att han hjälpte kvinnan att erkänna och samtidigt komma undan en del av skammen, eftersom hon nu hade något att skylla på.
   Kvinnan erkände dock inte de tidigare stölderna och Benniet Henricson kunde därför inte släppa fallet helt. Eftersom kvinnan hade sagt att hon hade en mycket regelbunden menstruation kollade han upp när de andra stölderna hade ägt rum – och det visade sig att varje gång det försvann pengar från arbetsplatsen hade kvinnan haft sin mens. Dessa stölder blev dock aldrig uppklarade.
 

Att skapa förtroende kan vara ett sätt att få en misstänkt person att sluta ljuga. Men det räcker inte alltid. Det handlar också om att göra ett gott förarbete. Om polisen redan sitter på en viss bevisning som den misstänkte inte känner till kan förhörsledaren ställa frågor kring detta och på så vis låta den misstänkte "ljuga sig fast". I de lägena är det enkelt att avslöja när den misstänkte kommer med en lögn.
   Det må så vara att det inte är ett självändamål för polisen att få misstänkta personer dömda.
   – Men visst är det trevligt om man kan avsluta ett ärende med att en person blir dömd om man tror att man har rätt i sina misstankar, säger Benniet Henricson.
   Om han trots alla ansträngningar inte når ända fram kan han lägga det åt sidan. Det är inget han går och är frustrerad över länge. Det hör till spelets regler.

Hanna Sofia Öberg

Publicerad i Norrköpings Tidningars helgbilaga Hela helgen under temat Lögner 2008-11-15.