"Lögnen är den verkliga ormen i paradiset"

Hitlers rustningsminister Albert Speer gjorde det. Många alkoholister gör det. Vi talar om att leva på en livslögn.

Ett fenomen som Yrsa Stenius har grubblat mycket över, särskilt i relation till Albert Speer som hon har skrivit två böcker om. Yrsa Stenius är journalist, krönikör, författare och sedan förra året Allmänhetens pressombudsman. Som författare gjorde hon en djupdykning i lögnens lömska vatten när hon skrev boken Lögnens olidliga lätthet, som kom ut 2005. I denna försöker hon ringa in lögnens väsen - genom att lyfta fram lögnens paradox. 

   – Lögnen är förödande för den mänskliga gemenskapen. Den skadar tilliten, och utan tillit blir all mänsklig gemenskap en omöjlighet. Vi måste ha en gemensam verklighet att bygga på. Lögnen är den verkliga ormen i paradiset, säger Yrsa Stenius.

Det är lika förödande om vi ljuger för varandra i privatlivet som om våra politiker ljuger i offentligheten, menar hon. Om vi inte kan lita på våra valda företrädare är vi ute på ett gungfly. 
   – Men sedan vänder vi på kuttingen: Om vi ständigt är uppriktiga mot varandra kan vi inte leva i samhället. Lögnen är ett slags olja som smörjer vår sociala kompetens och som gör livet lättare att leva. 
   Att vara för rakt på sak fungerar inte. Vissa utsagor måste lindas in innan de levereras.

Yrsa Stenius har egna erfarenheter av att leva på lögner - både egna och andras. Flera gånger har hon varit "den andra kvinnan", en gift mans älskarinna. 
   Ett av dessa förhållanden återkommer hon till flera gånger i boken. Samtidigt som hon var medveten om att mannen hon älskade ljög och gick bakom ryggen på sina allra närmaste lyckades hon intala sig att han inte ljög för henne. Något som hon så småningom blev förvissad om att han visst gjorde. Varför skulle han inte ljuga för henne också? 
   I det här sammanhanget talar hon om brist på respekt. Den som medvetet ljuger för en annan människa utövar ett övergrepp gentemot henne. 
   – Lögnen är ett bedrägeri som berövar den du ljuger för hennes integritet. Om hon inte är rätt informerad om sakernas tillstånd kan hon inte fatta rationella beslut om sin egen tillvaro, eftersom den grund hon står på inte är fast. 

Men att männen i hennes liv har ljugit för henne är bara ena sidan av saken. Hon har också ljugit för sig själv, för att kunna vara kvar i relationerna. 
   Detta, att vara den andra kvinnan, ser hon inte som en livslögn utan snarare som en livserfarenhet. Och att tro den man älskar om allt gott trots att det är uppenbart för alla andra att så inte är fallet, kallar hon inte heller för en livslögn. 
   – Det är väl snarare godtrogenhet, självbedrägeri i kärlekens tecken, säger hon. Alla friserar vi verkligheten både i smått och stort för att den ska bli uthärdlig. 
   För en regelrätt livslögn har Yrsa Stenius betydligt strängare kriterier: 
   – Det är när man diktar ihop en historia om sitt liv som ska ersätta den riktiga historien, den som är för smärtsam att leva med. Man gör det så vattentätt och omsorgsfullt att man själv börjar tro att den hopdiktade historien är sann, och man bygger hela sitt liv och alla sina val på de här falska premisserna. En livslögn är mer cementerad än ett självbedrägeri. Livslögnen är ett falsarium som går ända in i livets kärna. 

Ett exempel är Albert Speer, som först var Hitlers arkitekt och senare rustningsminister i Tredje riket. Han förnekade i Nürnbergprocessen att han kände till judeutrotningen och lyckades därmed komma undan med livet i behåll. Återstoden av sitt liv kom han sedan att ägna åt att leka katt och råtta med sanningen. 
   Han skrev böcker om sitt liv där han höll fast vid att han inte hade vetat om vad som skedde i koncentrationslägren. Samtidigt var han själv den som satte historikerna på spåren till de dokument som mer eller mindre avslöjade hans lögn. Mot slutet av sitt liv erkände han för den brittiska journalisten Gitta Sereny att han känt till allt, men efter några månader tog han tillbaka sitt erkännande. 
   Detta är något typiskt, menar Yrsa Stenius: Å ena sidan en längtan efter att bli avslöjad därför att livslögnens börda är för tung. Å andra sidan skräcken för att stå där naken. Man klamrar sig fast vid livslögnen därför att utan den blir livet för smärtsamt. 
   Till en början trodde även Yrsa Stenius på Albert Speers oskuld. Det gjorde hon när hon skrev sin första bok om honom 1980, men inte efter att ha skrivit den andra, Mannen i mitt liv, som kom ut 1998.
   – När jag var ung ville jag tro på honom, säger hon nu. 

Hon ser det som en form av självbedrägeri. Till slut har hon låtit sig övertygas om att han faktiskt ljög. Det gör honom inte mindre intressant som person. 
   – Det finns de som menar att han var en bödel som alla andra, bara mer manipulativ. Men om han bara var ett monster blir han mig ganska likgiltig. Om han däremot är mer som du och jag, en vanlig människa som hamnade i historiens stora sammanhang och gick vilse, då blir han mer angelägen. Då måste vi rannsaka oss själva.
   Varför gick det som det gick? frågar sig Yrsa Stenius. 
   – Albert Speer var en intellektuell man. Han var egentligen ämnad för ett anständigt liv, men han blev en av historiens värsta krigsförbrytare som levde på en lögn. Det är en enorm existentiell problematik som gäller oss alla. Varför gör vi de val vi gör, val som just i ögonblicket kan verka triviala men som senare kan visa sig ödesdigra? 
   Om man hamnar i stora historiska sammanhang blir också livslögnen stor, menar Yrsa Stenius och hänvisar till Albert Speer. Men de flesta livslögner är mer vardagliga. 
   – Det är klart att vi alla lockas att uppfatta de val vi har gjort i en vackrare dager än vad som kanske var fallet. 

De mest frekventa livslögnarna är kanske alkoholisterna. Han som vet att flaskan som nu står sorgligt tom på diskbänken faktiskt var full i morse, men som ändå intygar att så inte var fallet. Hon som envetet hävdar att det mesta av innehållet i glaset rann ut i vasken. 
   – De är många och de är mycket vardagliga. 
   Livslögnen. Man kan inte leva med den och inte utan den. Är det så? Inte nödvändigtvis, om man frågar Yrsa Stenius.
   – Jag tror att man kan göra sig av med en livslögn, men i så fall behöver man mycket hjälp med att bygga upp en ny självbild på sanna premisser. 

Hanna Sofia Öberg

Publicerad i Norrköpings Tidningars helgbilaga Hela helgen 2008-11-15 under temat Lögner.