Värdighet när livet står på sin spets

–  Det finns ingen i Sverige som älskar mig.
   Kvinnan framför mig är 28 år, hustru och tvåbarnsmor. Det går ett stråk av grått i hennes mörka hår, från pannan och bak i nacken. Hon har tusen problem.

 Familjen har fått avslag på sin asylansökan och hotas nu av splittring. De har redan transporterats tillbaka till makens hemland en gång: En tidig tisdagsmorgon överrumplades de av polisen, som eskorterade dem på flygplanet. Men gränsvakterna lät inte mamman passera och därför flögs hela familjen tillbaka till Sverige samma dag.
   Nu är det som om livet stannat i ett oavslutat, fasansfullt tillstånd. Det råder kaos i lägenheten. Barnen är alldeles vilda. Medan jag och kvinnan pratar river pojken ner en kartong med ägg ute i köket och häromdagen brände han sig på en spisplatta.
   Pappan sitter inne i sovrummet dagarna i ända. Det har han gjort sedan den dagen han läste avvisningsbeslutet, där det framkommer att hans hustru blev våldtagen i hemlandet. Kvinnan hade bett de svenska myndigheterna att inte avslöja det för honom. När han ändå fick reda på det försökte han ta sitt liv.
   Men det är inte det som kvinnan framför mig pratar om nu. Mitt uppe i alla dessa problem, där ett uppehållstillstånd möjligen skulle vara början på en lösning, har hon även andra behov, samma behov som du och jag. Behovet att bli älskad.

Det är lätt att glömma att sådana behov också finns här, på en flyktingförläggning, där allt vid första anblicken tycks vara en fråga om uppehållstillstånd eller avvisning.
   På kvällen när jag ska somna ser jag kvinnans ansikte framför mig. Den desperata blicken. Hon behöver känna sig älskad. Hon behöver känna sig som en människa. Även när livet står på sin spets har människan ett behov av värdighet.
   Några av mina starkaste minnen från det år då jag bodde vid flyktingförläggningen i Hultsfred är just de ögonblick när människor återerövrade sin värdighet. När de höjde sig över den kaotiska flyktingvardagen. När de visade en medmänsklighet och empati som jag inte trodde var möjlig.

Som den gången då jag blir hembjuden till ett par från Azerbajdzjan som hotas av avvisning. De har bett mig flera gånger att komma hem till dem. Jag har utgått från att de precis som alla andra vill ha hjälp med sitt asylärende. Men när jag äntligen tar mig tid och besöker dem visar det sig att det inte är deras egen situation som oroar dem mest. 
   Vi sitter i soffan i vardagsrummet. I pappans knä sitter deras lilla son och jollrar, lyckligt omedveten om morgondagen. De vill tala med mig om en asylsökande, sjuk fyrabarnsmamma som bor på en annan förläggning. Hon har fått ett avvisningsbeslut, och de undrar om det går att hjälpa henne på något sätt. Kan de göra något för att hjälpa henne? Kan jag göra något? 
   Det enda jag kan göra är att ge dem adressen till några organisationer som kanske kan hjälpa till. När jag går står de i dörren och ler tacksamt.

Några veckor senare sitter jag vid ett repigt köksbord tillsammans med en arabisktalande man. Han har fått ett papper att fylla i från handläggarna på Migrationsverkets lokalkontor. De vill starta studiecirklar med de asylsökande, och papperet ingår i en förberedande "marknadsundersökning". Meningen är att de asylsökande ska fylla i vad de är intresserade av att lära sig - och vad de har för kunskaper som de kan dela med sig av.
   Mannen vid köksbordet har varit på flykt i sex år. Under den tiden har han gått ner sjutton kilo. Han är den magraste människa jag känner här. Hans händer darrar alltid. Ständigt bär han med sig oron för sin dotter, som är kvar i hemlandet. 
   Ändå försöker han hela tiden se allt från den ljusa sidan. Han är inte den som fördömer, varken människorna i sin närhet eller den svenska asylpolitiken. Det är viktigt att tänka positiva tankar, brukar han säga. 
   Nu sitter han bredvid mig vid köksbordet och bemödar sig om att stava rätt när han fyller i papperet från Migrationsverket. Till min förvåning ser jag honom skriva att han gärna skulle vilja gå på kurs och lära sig att dansa. Än mer förvånad blir jag när han uppger att han kan tänka sig att vara lärare i en kurs om "metallers hållfasthet".
   – Vill du verkligen det? Varför skriver du det där? frågar jag misstroget.
   Då tittar han på mig och jag skymtar ett leende när han säger:
   – Men de på Migrationsverket måste väl också ha något att skratta åt?

Hanna Sofia Öberg

Opublicerad krönika.