Vardagslivet bakom krigsrubrikerna

Dag efter dag rapporterar media om antalet döda och skadade i den till synes oändliga konflikten mellan israeler och palestinier.
   Dag efter dag åtföljs rapporterna av politiska uttalanden.
   Dag efter dag förbigås de vanliga människornas berättelser om hur det är att leva i skuggan av våld, fruktan och död.
   De berättelserna innefattar allt från vattenbrist till saknaden av en förlorad son.

Jag fick ett mejl från en väninna i Betlehem. Hon heter Amal Jadou, är 27 år och palestinier.
   Namnet Amal är arabiska och betyder hopp. Mejlet, där hon berättade om sin familjs vardag, är det mest förtvivlade brev jag fått från henne.

De israeliska trupperna omringar Betlehem och jag kan inte ta mig till mitt arbete på Birzeit universitet. Situationen är verkligen skrämmande nu för ingen vet vad Sharon tänker göra härnäst.
   I går såg vi en dokumentär. Utanför var staden belägrad av helikoptrar och tanks. Dokumentären handlade om Sabra och Shatila, de två libanesiska flyktinglägren där Sharon och hans trupper utförde massakrer (1982, när Sharon var försvarsminister),och vi kände att det här kommer att bli vårt öde.
   Nu, precis när jag skriver det här till dig, säger de på nyheterna att israeliska trupper gör sig redo för att gå in i Betlehem. Vi är rädda och vi vet inte vad som kommer att hända med oss. Mina systersöner gråter och min syster ber mig om och om igen att ta hand om hennes barn om något skulle hända henne.
   Tre av de män som dödades i går i Betlehem är min pappas brorsöner och vi är mycket ledsna och arga. Mina föräldrars hus är nu ett "martyrernas hus".
   Det är mycket komplicerat och jag är ledsen att jag skriver allt det här nu, men jag känner att jag måste dela det med min vän.
   Snälla, bär det med mig.

Jag träffade Amal första gången våren 1996. Jag läste religionshistoria i Uppsala och var på fältstudieresa i Israel och på Västbanken. Jag och en kurskamrat åkte runt och intervjuade israeliska och palestinska fredsarbetare, såväl judar som kristna och muslimer.
   Amal, som är muslim, arbetade på Al-Liqa Centre i Betlehem, en mötesplats för utövare av de tre religionerna. Hon var också nyhetsuppläsare på Betlehems lokal-TV och hon studerade på universitetet. I dag är hon färdig med sin examen i International Affairs. Hon har blivit antagen som doktorand i freds- och konflikthantering på ett ryktbart universitet i USA.
   - Det är en stor chans för mig, och jag tror att jag kan göra något för mitt land, säger hon när vi talas vid på telefon. Men det är med blandade känslor jag åker. Jag är mycket ledsen för att lämna min familj i den här svåra situationen.
   Dagen innan hade hon deltagit i en demonstration i Betlehem och på natten låg hon vaken. Israeliska tanks och helikoptrar sköt kulor och granater över Betlehem till klockan fyra på morgonen.
   - Jag tror verkligen på fred, men ibland när man ligger där och hör beskjutningarna som aldrig slutar, då förlorar man tron på allt. Då vill man ha ett vapen. Man vet inte vad man ska göra, säger hon. 

Amals mejl blev en väckarklocka för mig. Jag hade skrivit till henne för att tala om att jag tänkte på henne och hennes familj och att jag förstod att de har det svårt. Saken var den att jag inte hade förstått alls.
   Efter att ha läst hennes förtvivlade rader tog jag kontakt med ett par andra av de fredsarbetare jag träffade för fem år sedan. Jag ville veta hur de har det i dag. 

En av dem är den 50-årige juden och israelen Yitzhak Frankenthal. Han bor i Kiryat-Ono, ett samhälle nära Tel Aviv, och har grundat The Parent's Circle (Föräldrarnas cirkel). Organisationen består av 190 israeliska och 140 palestinska föräldrar som har förlorat sina barn i konflikten mellan israeler och palestinier.
   De delar nu ut en broschyr i Israel, som Yitzhak Frankenthal har skrivit för att skapa tolerans mellan israeler och palestinier. I broschyren tar han upp en rad frågor som kan uppfattas som kritiska mot båda sidorna. Några av frågorna lyder: Sharon kommer att skapa fred. Stämmer det? Vi hör palestinska föräldrar lovprisa sina barn för att de har utfört självmordsattacker. Kan man ens tänka sig att sluta fred med ett sådant folk? Varför fördömer inte Arafat terrorattacker ens när offren är små barn?
   I broschyren vill Yitzhak Frankenthal ge svar på "vanliga israelers" frågor om konflikten och fredsprocessen. Han försöker sätta sig in i palestiniernas situation.
   Yitzhak har ett rakt svar på frågan var han hämtar kraft att fortsätta kämpa:

När det känns som om jag inte orkar längre går jag alltid till min son Ariks grav, och där blir jag stärkt.  Kort sagt: alla våra aktiviteter syftar till att det ska bli ett slut på det ändlösa grävandet av nya gravar. Vi har inte råd att förlora tron på det.

Yitzhaks son Arik mördades för sju år sedan när han var på väg hem på permission från lumpen. Han liftade med några män som visade sig vara Hamasanhängare. Arik blev 19 år. 

Samia Khoury är en palestinsk kvinna som etsat sig fast i mitt minne för att hon var så nära att förlora allt hopp den där mörka våren 1996, när fredsprocessen vacklade.
   Samia, som är 67 år, bor i Beit Hanina, en palestinsk förort norr om Jerusalem. Sedan det palestinska upproret, intifadan, bröt ut i september förra året har hon med jämna mellanrum skrivit mejl till sina vänner. Hon skriver om det upptrappade våldet, om de israeliska bosättningarna och om vägspärrarna på ockuperat område.
   Samia arbetar ideellt för flera organisationer med kontor i Jerusalem. Hon behöver inte åka förbi några vägspärrar för att ta sig dit. Men hon oroar sig för sina barnbarn, som passerar israeliska vägspärrar när de åker till och från sin skola i Ramallah på Västbanken. Hon skriver:

Hur många gånger har vi inte råkat i panik och låtit några vänner hämta barnen när israelerna beskjuter Ramallah ...

Samia säger sig leva i ett himmelrike jämfört med människorna i Gazaremsan, Hebron och de norra städerna i de palestinska områdena. Men vattenbristen som råder i hela området är en del av hennes vardag.

Tack vare min man, som var framsynt när vi byggde vårt hus, har vi två cisterner. Annars skulle vi inte ha vatten. Hela landet lider av vattenbrist, men det är frustrerande att se de israeliska bosättningarna prunka med gröna gräsmattor och pooler, medan vi knappt har vatten att dricka och tvätta oss i.
   Jag minns hur mycket jag njöt av att duscha när jag besökte Sverige - jag visste att jag inte tog av det vatten som någon annan så väl behövde.

Söndagen den 18 juni i år skriver hon att hon har börjat dagen med att läsa sin e-post. Bland mejlen hittar hon två berättelser om den israeliska arméns brutalitet - i ena fallet mot palestinska barn och i andra fallet mot en israelisk fredsaktivist.

När jag hade läst färdigt klarade jag inte av att gå till kyrkan. Jag vet att min tro har hållit mig uppe under den här svåra tiden, men ibland är det svårt att möta Gud med för många "Varför?"

Den gnista av hopp som Samia hade för fem år sedan finns fortfarande kvar, trots att freden inte tycks en millimeter närmare nu än då. Även om det finns stunder då hon misströstar och är på väg att ge upp allt har hon hela tiden fortsatt sitt arbete för fred. Som i februari i år, när hon skrev:

Jag fortsätter att hoppas att det finns en väg att nå världssamvetet och skapa en ny världsordning som gör den här lilla världen till ett sant himmelrike för framtida generationer. Fortsätt att be för alla folk i vårt område. Vi behöver det nu mer än någonsin. 

Hanna Sofia Öberg

Fotnot: Ariel Sharon var när artikeln skrevs Israels premiärminister. Yassir Arafat var palestiniernas president. 

Publicerad i Norrköpings Tidningar 2001-08-27 och i antologin goda nyheter 2001 - En antologi med bra svensk journalistik från 2001 (Atlas 2002).