"Sverige är ett helt annat land nu"

Ingrid Maaßdorf vill inte flytta hem men oroar sig för att hamna på ett tyskt ålderdomshem

Namn: Ingrid Maaßdorf
Född: 6 april 1944
Uppvuxen: I Hälsingland och Gästrikland (i byn Älgered och senare i Hagaström och Forsbacka utanför Gävle)
Bor: I München, Tyskland

Berättat för Hanna Sofia Rehnberg sommaren 2022. (En kortare version av texten publicerades i Tidningen Vi oktober 2023.)

Jag träffade min blivande man på en strand i Mariestad. Han var född och uppvuxen i Östtyskland men kom till Västtyskland innan muren föll. Sedan flyttade han hit till mig, utan att kunna ett ord svenska. Han fick jobb på en arkitektbyrå på Stureplan och blev svensk medborgare, men han kände sig aldrig hemma i Sverige, så efter några år flyttade han till München och började jobba på Siemens. Jag flyttade efter, när jag hade läst klart min utbildning på Bibliotekshögskolan i Borås. Det var i början av 1970-talet. Han ville bli tysk medborgare igen och det kunde han bara bli om även jag blev det. Samtidigt var jag tvungen att avsäga mig mitt svenska medborgarskap.

Men för fyra och ett halvt år sedan kom en ny lag, som innebar att man kan ha dubbla medborgarskap. Då ansökte jag om svenskt medborgarskap igen, på en gång. För jag är svenska, och mina föräldrar är svenskar, sedan generationer antagligen. Sverige är mitt hemland, och jag tycker att det är viktigt att man har nationaliteten också.

Jag tycker att Sverige, det var ett bra land. Jag är ju den generationen som har vuxit upp i ett Sverige där det bara blev bättre och bättre, för alla. Som barn och som ung fick jag möjlighet till vilken utbildning som helst. Det spelade ingen roll var man kom ifrån, om man var fattig eller rik: det handlar om inställningen, man såg mer till människorna. Och vi fick ju in demokratin på det sättet, automatiskt, det sitter i hjärnan, och det märker jag hos mina svenska gamla kamrater här också. Vi är demokrater, alltså inga extremister. Men i Sverige nu för tiden finns också extremistiska strömningar, det har jag ju hört. Ja, det är svårt, jag vet ju inte hur det är i Sverige nu faktiskt, jag kan ju inte säga det. Men jag märker mer och mer att jag inte är tysk.

Men det är lite sorgligt, för jag lyssnar ju alltid på den här radiointervjun i P1, Wicklin, på söndagsmorgnarna, och han intervjuar folk som jag aldrig har hört talas om. Och jag lyssnar på Sommar. Men jag känner inte igen mig längre. De pratar om saker som jag inte har någon aning om. Det händer väldigt ofta att jag undrar vad de pratar om egentligen.

Jag har bott snart 50 år i Tyskland. Jag fick jobb på en gång när jag kom till München. Jag gick upp till biblioteket och frågade chefen. När han fick veta att jag kom från Sverige sa han: ”Ja, ni kan börja imorgon.” På biblioteken var de alltid väldigt välvilligt inställda till just dem som kom från Skandinavien, därför att de skandinaviska biblioteken var kända för att de var så bra, och det var de också. Vi hade ett stort försprång. Men nu har de kommit ikapp här, det måste jag säga, de har underbara bibliotek i Tyskland också.

Jag jobbade på bibliotek för staden München alla åren – 33 år. I 17 år jobbade jag på Gasteig, som är ett kulturcenter. Där finns Tysklands största bibliotek, räknat i antal böcker. Och kamraterna där var i min ålder, och de var moderna, de var öppna inför allt – och det är de fortfarande. Jag har än idag kontakt med en del gamla kolleger. Så när det gäller arbetslivet här hade jag verkligen tur, det var väldigt, väldigt bra, i alla fall på ett bibliotek. Det var människor som ville ändra på något till det bättre när jag kom hit, och så blev det också. Vi hade många konferenser, vi kunde komma med förslag och påverka vår arbetssituation. Det blev mer reglerat med arbetstiderna och vad man skulle göra. Kollegerna var samarbetsvilliga och det fanns massor av arbetsgrupper.

Ja, det kan jag inte beklaga mig över. Min generation, de som var på biblioteket, de var ungefär som svenskarna, tyckte jag, om jag tänker tillbaka på hur svenskar i min ålder var. Det är först efteråt, och särskilt när man blir äldre, som man ändå märker skillnaden på mentalitet i min generation.

Ja, jag måste medge att de svenskar som jag känner här, och jag också, vi vet mycket väl om den här mentaliteten, men vi har anammat en del för annars kommer man inte till rätta här. Man måste kunna svara för sig, alltså inte ovänligt eller skrika eller så där men man måste veta ”hit går det men inte längre”.

Tyskar är framfusigare, och det upplever vi svenskar väldigt ofta att om det skulle vara någon kö så kommer vi sist i kön. Och jag var i Sverige tillsammans med en av mina tyska väninnor, och det var jobbigt, för då var hon så framfusig, men det är man inte i Sverige, och jag tyckte det var så pinsamt ibland. Ja, vad är det annars? Tyskarna är stridbarare, alltså om det är någonting så börjar de genast att klaga, ”så ska det inte vara” och så ringer de hit och dit. Och vi svenskar, vi är så försynta på något vis, törs liksom inte, och det är inte heller bra kanske.

Min svenskhet, det är naturligtvis barndomen, uppväxten, ja, det trygga. Samhället som erbjöd en att vara fri. Man fick ju säga, göra nästan vad som helst och om man ville utbilda sig så fick man göra det. Naturligtvis fick man låna pengar. Hela Sveriges inställning, hur man bemöttes, i skolorna, när jag hör här – ja, nu har det naturligtvis blivit annorlunda, men hur tyskarna i min generation behandlades i skolan, alltså det fanns ju i Sverige ingen som slog till en. Ja, det var en frihet och en vilja hos människorna att alla skulle ha det lika bra. Naturligtvis blir det inte så jämt.

Jag kommer egentligen från en fattig familj och våra föräldrar dog tidigt. Vi var fem barn, fem syskon, jag var nummer fyra i syskonskaran. Ja, det föddes ett barn till så man kan säga att vi var sex syskon, men det barnet dog efter ett år. Det såg ju inte vi så mycket av, vi var så små då.

Vi bodde i Älgered, en vansinnigt liten by utanför Hudiksvall, i Hälsingland. En gång minns jag att de visade Pippi Långstrump-filmen – jag är så förvånad över att filmen visades i denna lilla by. Pappa tog med oss dit, och konstigt nog så hittade vi en banan på vägen. vi hade aldrig sett en banan och vi visste inte vad det var, så vi tog hem den och delade den på hela familjen, men jag kommer inte ihåg att det smakade något särskilt, så det var väl ingenting. Men det är ju sådana där minnen som man har då. Ja, det var väldigt konstigt. Men sedan dess så har jag älskat jag att gå på bio. Det var den första Pippi-filmen, den allra första, måste det ha varit. Detta lilla Älgered.

Sedan dog min mor i TBC och min far vet jag inte riktigt, men jag tror han drack för mycket. Så när jag var fem år delades vi syskon upp, och jag kom till tant Helga. Hon bodde utanför Gävle, i ett fint hus med röda knutar. Hon var skollärare, så det var ju anständigt umgänge, kan man säga. Man fick lära sig allt möjligt. Jag trivdes väldigt bra hos henne.

Vi var ju en udda familj, men det var ingen som gjorde något väsen av det, utan var och en fick det de behövde. Det var ingen som gjorde någon skillnad på människor. Lärarna var alla snälla och rara. De skötte om oss. Även de elever som inte kunde så bra behandlades väl.

Under uppväxten hände det ibland att jag kunde träffa min lillasyster. Hon adopterades och kom till Sandviken. Det var ju i närheten. Och min äldsta syster, som hamnade i Järvsö, var väldigt mån om att vi alla skulle träffas varje år. Jag tror att hon var 12 år då när vi gick isär.

Idag är bara en av mina systrar i livet. Hon är två år yngre än jag och bor i Gävle. De andra är döda. En bror drunknade, en bror tog livet av sig och den äldsta systern rökte för mycket så hon dog i KOL. Jag hade kontakt med dem under årens lopp men inte så mycket.

Ja, det är så … Men det jag ville säga var att vi aldrig hade någon känsla av att vi var nåt sämre på nåt vis, och det är just det jag menar med att då känner jag mig svensk, för jag tror inte att det finns många länder där det var så demokratiskt och så välordnat. Och det är det fortfarande, om jag tänker på vissa saker som jag hör om Sverige. Ibland frågar jag mig vad de får alla pengar ifrån.

Ingrid som 7-åring.

Området i München där jag bor nu, Fürstenried West, det är väldigt blandat. Många kommer från Östtyskland, och de flesta här i huset kommer från något utländskt land, men så var det inte i början. Jag har bott här i tolv år. Man märker att här bor den arbetande befolkningen som kämpar på.

Jag har vänner i området. Min före detta kollega på ett av biblioteken bor här. Och ett par grannar, som är tyskar. De är angenäma personer, men vi har så olika erfarenheter. Jag kan aldrig prata om Sverige med dem, utan då blir det så att jag söker mig mer till svenskar. När jag jobbade med tyskar var jag inne i det tyska livet och den tyska kulturen mycket mer, men senare så ebbade det ut lite grann. Man har inte den kontakten, särskilt då om man inte har några barn som talar om vad som händer och sker.

Min förra man och jag fick aldrig några barn, och han skilde sig från mig när jag var 54 år – jag skulle säga att det var han som skilde sig, för jag skulle nog inte ha skilt mig. Han flyttade tillbaka till Östtyskland sedan. Och nu när jag har varit i pension så länge blir det ofta så att jag känner mig lite utanför det hela. Då känner jag mig mer hemma med svenskar här i München som är i samma ålder som jag. Vi har samma bakgrund och erfarenheter, även om de har barn och barnbarn då. Men då får jag ta del av det också, och det berikar. Jag har en väninna vars tre barn jag har följt under hela uppväxten.

Och en sak till är ju faktiskt språket, även om min svenska har blivit sämre – jag har bott här i snart femtio år, då blir ju naturligtvis svenskan sämre och lite konstigare. De yngre tycker att det låter gammalmodigt ibland när jag talar. Men ändå är svenskan det modersmål som jag har. Jag kom hit när jag var 26 år. Då var jag för gammal för att lära mig tala tyska helt och hållet utan accent. Det hörs ju fortfarande att jag inte är härifrån och det stör ändå. Jag menar, större delen av livet har jag bott här, och ändå så frågar folk: ”Var kommer du ifrån?”

Många av mina svenska vänner här i München fick jag under åren som jag jobbade i församlingen i Svenska kyrkan. När jag hade gått i pension var jag hemma i några månader, och sedan såg jag en annons från svenska församlingen här i München om att man kunde komma och hjälpa till en dag i veckan, och då tänkte jag att det kan jag väl göra.

Men det blev inte en dag i veckan utan alla dagar, för jag gjorde precis allting. Jag var ofta där från morgon till kväll. Det skulle bli en hemsida till exempel, då fick man lära sig det. Jag och en kollega åkte till Berlin två gånger för att lära oss att göra en hemsida, och sedan gjorde jag församlingstidningen och jobbade på kontoret och gick på alla träffar de hade. Jag var med överallt. Ja, det var lyckliga år måste jag säga, sju år, och så många nya bekantskaper och människor och så. Men sedan fick jag så ont överallt, så då slutade jag, 2015.

Det är inte lätt att bli gammal här, som utlänning menar jag, för att man har ju en känsla av att man inte hör hit, till Tyskland, till historien här, den tyska mentaliteten.

Senast jag reste till Sverige var för sju år sedan. När jag steg av på Arlanda, då andades jag ut. Det var en lättnad, det var som en sten som föll, allt var lugnt. Varje gång jag kommer till Sverige andas jag ut. Allt går lite långsammare än här, och det är så skönt. Och när jag säger någonting så vet jag att det här är svenska och de pratar också svenska. Jag åkte till Gävle och jag gick omkring där och jag bara njöt av att det flöt allting, det var ingen som skrek. Här i München är lite mer temperament, det är faktiskt så, men när man har bott här så länge så tänker man inte alltid på det.

Men jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Jag har inga vänner kvar där på samma sätt som här. Min systerdotter hörde av sig för en tid sedan och då stod jag faktiskt i en bostadskö fortfarande, fast jag visste inte om det riktigt, på Gavlegårdarna i Gävle. Så hon tyckte att jag skulle flytta till Gävle, där vid havet hade de byggt något nytt. Men då så sa jag: ”Nej, jag flyttar inte dit, så bry dig inte om det, du får avanmäla mig.” Vad skulle jag där att göra? Jag kan ju inte pracka mig på släktingar som har sina egna liv och sina barn och barnbarn och familjer. De känner ju inte mig, alltså som gammal människa då, lite oflexibel, kan inte gå så långt, vad vet jag? Det vore ju fruktansvärt.

Det märker jag när jag är i Sverige, att där betyder familjerna allt. Man håller ihop familjevis. Svenskarna är lite inneslutna och pratar inte lika mycket med människor som inte hör till. Här är det lite annorlunda: tyskarna pratar med varandra, på tunnelbanan eller vid hållplatsen. Och framför allt hälsar man, och om man känner någon lite mer så måste man också alltid fråga hur det står till.

Man ändras ju lite grann när man bor så länge på en plats. Man måste ju, man kan inte bara vara så här innesluten. Jag minns när jag åkte till Sverige och hälsade på min bror. Han var en sådan där fåordig bonde, när han sa någonting så sa han det lugnt. Och han tyckte att jag var fruktansvärt jobbig, för jag pratade jämt och det var alltid något på gång. Det tyckte även min syster. En skillnad är också att vi diskuterar väldigt mycket här i Tyskland, politik och så, och min syster blev så nervös då, över att hon måste ha tankar om allt möjligt. Men här i Tyskland sitter man inte bara håller saker för sig själv – när man åker och hälsar på någon så pratar man. I Sverige kan människor vara så tystlåtna, särskilt när det gäller familjen, det får inte komma ut något, men så uppfattar jag det inte här.

Ändå vill jag inte hamna på något tyskt ålderdomshem. Det är så stora klasskillnader, och det kostar så vansinnigt mycket pengar att komma till ett anständigt, fint ställe, så att en normal pensionär kan inte ens tänka på saken. Det oroar jag mig mycket för. Nu bor jag i hyreslägenhet, det gör de flesta här i Tyskland, och jag har inga pengar sparade.

Och även om man kommer in på ett ålderdomshem, så blir man ju bortglömd där, för mycket finns ju inte att göra. De kanske har en sångstund någon gång, och det tycker jag är det allra värsta, för om jag tänker på det, att jag ska komma in på ett sådant där hem och få sitta där och de sjunger de där tyska, dumma sångerna som jag inte alls tycker om – vad vet jag, lite valsmelodier från Österrike och lite ord till, och jag har aldrig tyckt om sådant, jag är mer för klassisk musik. Och jag kan inte de sångerna heller. Men tyskarna, även om de är dementa så känner de igen texterna, men det gör inte jag, och då sitter jag där som … Alltså när jag tänker på det får jag ont i magen.

Och det är sådant som jag är lite rädd för då, eftersom jag har sådana problem. Jag har fått en ny höft precis och den är bra, men jag har problem med allt möjligt, diskbråck och det andra benet gör så ont, jag kan inte gå så långt, och då undrar jag hur det ska bli senare. 

För ett tag sedan kom en tysk väninna och hälsade på och vi gick till en liten biergarten som ligger här i närheten.  Men det går bara om jag tar en stark värktablett då. Vi tog alkoholfritt. Hon hade också tagit någon tablett, hon hade någon kramp i benet, hon också. Ja, och då tänker jag att så är det när man blir äldre, ja, och vad gör man då, som ensamstående? Man har ingen chans.

Och man blir ju inte välbehandlad, som äldre kvinna framför allt så är man ju ingenting – medan edan en äldre man fortfarande har stor pondus. Och det är ju omöjligt för min generation, som har varit självständiga, som har kämpat för kvinnorätten, och vi tycker också att vi har lyckats med allt möjligt, och det har blivit mycket bättre. Men så fort man blir gammal och är kvinna – om man inte ser ut på något särskilt sätt är det ingen som ser en eller gör någonting för en.

Jag och min förra man fortsatte att hålla kontakt under alla åren. Han gifte inte om sig heller. På slutet fick han ett slaganfall och jag åkte dit, och då tyckte jag att han kan ju inte begravas där. Det ville han inte, tror jag. Han tyckte inte om Östtyskland egentligen och han hade ju bott i München nästan hela livet. Så nu ligger han begraven på en kyrkogård här i närheten, en underbar kyrkogård med fina träd, den största kyrkogården här i München.

Jag vet inte om det var så bra att vi höll kontakten. Det är sådant där som bara händer, men i efterhand tänker jag att det var ju inte alls något bra, jag borde ha klippt av det och sedan levt ett annat liv. Men ibland vet man inte om det är riktigt, det man gör. Och nu vet jag inte heller om det jag gör är riktigt, för jag har försökt i flera år att få en plats på ett äldreboende, och jag har fått en massa anbud, men jag har inte kunnat bestämma mig. Och nu är jag för gammal och då tänker jag ”ja, så är livet”. Man bara väntar och väntar och väntar, men det är inte alls bra.

Nu är jag för gammal för att flytta, jag orkar inte kroppsligen. Jag har ingen som hjälper mig, och det är för dyrt, för det kostar så mycket här. Man måste ta med sig alla skåp och garderober och köksinredningen, för det ingår inte. Och häromåret lät jag göra ett nytt Ikeakök och man kan ju inte bara flytta ut då, för här får man köpa köket själv. Sedan passar ju inte köket in på nästa ställe, så då måste man köpa nytt kök.

Jag har flyttat åtta gånger här i München, och det jag har flyttat för skulle jag ha kunnat köpa en lägenhet för, men det gjorde jag ju aldrig utan jag flyttade istället.

När jag var 22 år och nygift hade vi en fin insatslägenhet i Bollmora. Det var HSB, år 1966. Tänk, svenskarna på den tiden … Det var så fantastiskt, det var badrum med torkskåp och det var duschrum, det var fyra rum och ett kök som var större än mitt nu, med matrum framför och glasdörrar och persienner. Och vad billig den var. Alltså det var inte klokt, vansinnigt. Det är faktiskt den finaste lägenhet jag har haft i hela mitt liv.

Sverige, det står ju högst upp av allt, både för mig och för mina svenska kamrater här i München. Och ändå, kan vi inte flytta tillbaka, för Sverige är ett helt annat land nu, och de människor man känner, de har haft sina eget liv. De har andra erfarenheter, deras liv är inte mitt liv, och de är mindre intresserade av hur mitt liv var i här i Tyskland, de förstår ju inte det, de vet ju inte alls hur är det här eller vad jag har upplevt här eller hur folk är här. Och så vill de liksom inte heller, alltså de tycker det räcker om man säger ”jo, men jag har det bra”. Så är det.

När Ingrid var 5 år splittrades familjen. Båda hennes föräldrar dog och syskonen placerades på olika håll. Ingrid hamnade hos tant Helga, som var småskollärare. Ingrid minns det svenska samhället som mycket accepterande och inkluderande. ”Vi kände oss aldrig konstiga eller mindre värda, trots att vi var annorlunda”, säger hon. Den bilden av Sverige har hon behållit under sina snart 50 år i Tyskland.