"Jag är inte spanjorska, men vad gör det?"
Nationaliteten har ingen betydelse för för Margareta Schader
Namn: Margaretha Schader
Född: 5 juni 1935 i Stockholm
Uppvuxen: Ekhagen på Norra Djurgården i Stockholm
Bor: I Madrid
Berättat för Hanna Sofia Rehnberg. Texten publicerades i Tidningen Vi i oktober 2023.
Jag bor i Spanien sedan 1967. Men jag har behållit mitt svenska medborgarskap. Det har bara blivit så.
Jag känner mig inte helsvensk. Mamma var från Frankrike och talade franska med mig och mina syskon när vi var små, men när vi blev äldre blev det svenska. Hon gjorde en massa fel och vi bara skrattade. Det gjorde ingenting. Och det hjälper mig nu, ska jag säga, för jag tycker ju att det är en dålig spanska jag talar.
Mina barn kan tala svenska, men inte mina barnbarn. De tittar på mig och skrattar när jag blandar olika språk. Det där med språket går automatiskt och jag tänker inte på vilket språk jag använder, det beror helt enkelt på vem jag har framför mig. Mest bekväm känner jag mig med svenskan, och när jag läser väljer jag helst svenska böcker.
Mina barn kan tala svenska, men inte mina barnbarn. De tittar på mig och skrattar när jag blandar olika språk.
Men jag läser mindre nu för tiden och det irriterar mig kolossalt. Jag ser sämre, och jag tycker inte alltid att det hjälper med glasögon, så det blir mest teveserier. Jag äter mina måltider framför teven när jag är ensam.
Min man Bertram dog för 8 år sedan. Det var tack vare honom som jag hamnade i Spanien. Vi träffades på en strand när jag var här på semester med en väninna. Han var amerikan och arbetade som advokat på en amerikansk flygbas i närheten av Madrid.
Vi gifte oss 1967, först judiskt i USA och sedan katolskt i Sverige, och bosatte oss på General Mola i Madrid, och den gatan har du aldrig hört talas om, för namnet ändrades sedan, men där bodde vi och det var trevligt. Det här är ju Francotid, och vet du, Francotiden var speciell faktiskt, mycket speciell. Portvakten i huset där vi bodde, han var nästan spion kan man säga. Ja, han var ute på nätterna och fångade in människor. Egentligen var det otäckt, men vi tyckte inte att det var så otäckt. Det är inte klokt vad man anpassar sig.
För oss som var invandrare var det lätt att bo i Spanien. Jag hade en liten bil som jag kunde parkera mitt i gatan. Och det var inga problem för oss, vi var inte eftersökta. Det var spanjorerna som var eftersökta. Vi hade full frihet.
Sedan dess har ju samhället förändrats. Livet är inte lika bekymmersfritt som förr. Det har blivit mer strikt i Spanien med regler om tidsbegränsad parkering. Det är mycket man måste tänka på. Men man gör vad man måste, man vänjer sig.
Mitt och Bertrams första barn dog efter bara två månader. Människor kom hem till oss i en strid ström och beklagade sorgen. Jag hade svårt för det. Vet du vad jag gjorde? Jag kunde inte bara stå så här och säga tack, utan jag stod med händerna bakom ryggen och tänkte ”jag trycker till den där människan”. Det var sorgligt och hemskt.
Sedan fick vi vår son Marc och vår dotter Alexandra. De gick i en brittisk privatskola som låg tvärs över gatan. Det var solklart att vi skulle ha dem i en privatskola. Jag vet inte varför det var så solklart egentligen. Men det var det. Jag hade en hemhjälp och hennes dotter gick naturligtvis inte i en privatskola utan i en publico. Men vi … nänä, så spanska var vi inte, det var vi inte.
Jag skulle nog inte klara att bo i Sverige. Det skulle inte vara mitt liv.
När barnen blev större började jag arbeta på Svenska handelskammaren i Madrid. Jag var administrativ chef där i 17 år. Det var en rolig tid. Då fick jag mer kontakt med den svenska kolonin här. Fram till dess hade Bertram och jag inte umgåtts så mycket med svenskar. Vi umgicks med trevliga människor, de behövde inte vara amerikanska eller svenska eller någonting annat än trevliga.
Jag har inte så starka band till Sverige. Jag har min bästa väninna Torun och mina två systrar och ytterligare två väninnor i Djursholm – och min bror och svägerska i Solna. Alla är de över 80 år. Mina systrar mår inte så bra, men de är pigga som sjutton. Nu när de har blivit äldre vill jag åka och hälsa på dem lite oftare. Och varannan sommar hyr jag ett hus i skärgården ett par veckor tillsammans med barnen och barnbarnen. Det påminner mig om min barndom, då tillbringade vi alltid somrarna i skärgården. Det var primitivt och härligt.
Jag känner flera svenskar som har bott i Madrid och som har flyttat tillbaka till Sverige för att de längtade hem. Nu sitter de i stället i Sverige och längtar till Spanien. Jag tycker att det blir lite tjatigt att höra. Jag förstår dem – det skulle inte falla mig in att flytta till Sverige. Men jag menar, de får väl planera lite då, så att de har någonting här och någonting där?
Det handlar mycket om att inget blir hem för dem. Men jag känner mig hemma här. Jag är inte spanjorska, men vad gör det? Även om jag inte kan rösta så vet jag vad jag vill ha!
Jag skulle nog inte klara att bo i Sverige. Det skulle inte vara mitt liv. Jag tycker att jag har det lättare här. Det är flera av oss som bor här som säger att vi har det oerhört bra. Till exempel min portvakt där nere, han är så trevlig att prata med och han hjälper mig.
Jag känner mig inte spansk, men nationaliteten har ingen betydelse för mig.
Min man är begravd på den judiska begravningsplatsen här i Madrid. Jag skulle gärna ligga där också för jag tycker inte att det är så kinkigt, men det går inte. Så jag har alltid sagt att ni får skicka hem mig till Sverige. Antingen ska jag vara hos mamma och pappa på Danderyds kyrkogård eller på Altorps begravningsplats i Djursholm, där jag har flera släktingar.
Jag känner mig inte spansk, men nationaliteten har ingen betydelse för mig. Så är det faktiskt. Men jag är glad att båda mina barn är rotade i Spanien. De har bott och studerat flera år i New York, men nu är de tillbaka i Madrid. Det är här de har bildat sina familjer, och de känner sig som spanjorer. Det tycker jag är skönt. De har en plats här. Det är inte alltid bra här, men de har en plats.